Innan jag uppdaterar er på allt som hänt sedan jag lämnade Sverige ska jag passa på att dela ut mitt nya amerikanska mobilnummer! Ni når mig hädanefter på 1-202-957-8683. Skicka gärna sms! (eller ring, om du har råd med det)
Tiden har bara rusat iväg sedan jag lämnade Sverige. I onsdags eftermiddags skjutsade mamma mig till Arlanda och så sov jag där på Rest and Fly eftersom mitt plan skulle lyfta så tidigt på torsdagsmorgonen. Det var en åtta timmars flygresa till Newark, men jag sov inte på planet som jag först hade tänkt. Det fanns ju alldeles för många spännande TV-serier och filmer att välja mellan!
Jag bytte plan i Newark och skulle resa mot Washington klockan tre lokal tid, men när planet hade rullat ut på runway tog det stopp. Piloten förklarade att det var storm i Washington och flygplatserna tog inte emot några plan alls. Vi blev stående en stund innan de körde tillbaka till gaten och vi fick kliva av igen. Efter att ha stått i världens längsta kö till Continentals servicelucka fick jag en ny biljett till ett annat Washingtonflyg som skulle gå vid 21.45. När jag sedan kollade på skärmen var det flyget redan framskjutet till 22.30. Gaaah!
Bland de andra frustrerade flygpassagerarna hittade jag en trevlig kille som hette Chuck och vi lyckades slå ihjäl dötiden fram till avfärd. Vi tog ett glas vin tillsammans på en restaurang och garvade tillsammans i jetlagdimman. Han hade precis kommit tillbaka efter en månad i London och hans stackars mamma stod på flygplatsen i Washington och väntade på honom. Jag fick låna hans telefon och kunde ringa Anika och Stephan och förklara att jag blivit försenad. Tur att ingen skulle hämta upp mig vid flygplatsen, det hade känts jättedumt om någon stackare fick sitta där och vänta i nästan sju timmar.
Till slut fick vi i alla fall lämna Newark och vid det laget hade jag varit vaken i ungefär 24 timmar. Jag sov mot flygplansfönstret under färden men kämpade för att hålla ögonen öppna när vi landade i Washington. Stormen var över och istället hade det hunnit bli natt. Hela DC glimrade välkomnande i mörkret och jag kunde snabbt lokalisera Capitolium och Washington Monument som stack ut i stadsbilden. Det var en helt underbar känsla att se alla välbekanta vyer susa förbi under taxiresan mot stan. Anika och Stephan var fortfarande vakna när jag anlände strax efter midnatt, och dessutom var ytterligare en gammal kompis, Rob, på plats. Det kändes lite surrealistiskt att träffa dem alla igen, men vid det laget var jag så trött så jag satte genast in siktet på luftmadrassen som Anika bäddat åt mig på hennes golv.
Under fredagen var jag onormalt produktiv. Det hjälpte säkert att jag var jetlaggad och därmed skriande pigg tidigt på morgonen. Anika och Stephan gick till jobbet och jag gick till Johnny Rockets och åt amerikanska pannkakor med maple syrup till frukost. Mmmmmmm! Därefter gick jag till Bank of America och ordnade nya bakkonton och ett VISA-kort. Bankmannen som hjälpte mig att också gått på AU och sa att han saknade det och ofta längtade tillbaka. Därefter gick jag till AT&T där jag fick utomordentlig hjälp att ordna ett mobilabonnemang som sedan även skulle funka med min iPhone när mamma skickar den till mig i september.
När jag väl fått mitt nya nummer passade jag på att ringa Dan och vi bestämde att vi skulle ses vid metron i Bethesda där han bor hos vänner just nu. Mitt gamla metrokort funkade fortfarande lika bra, det var till och med lite pengar kvar på det. Det riktigt pirrade i magen när jag klev ner på perrongen. Tänk att jag är tillbaka! Som jag har längtat! Vissa stunder känns det som att jag aldrig åkt, det är så naturligt att vara här. Jag hittar fortfarande och vet hur det mesta funkar.
När jag kom fram till metrostationen i Bethesda sprang jag och Dan emot varandra med öppna armar. Åh så roligt det var att få träffa honom igen! Min bäste, bäste vän. Vi hade mycket att prata om, och jag hade med mig datorn så jag kunde visa alla mina bilder och filmer från Serjdagen. Eftersom Dan och jag bodde ihop i nästan sex månader så är han väl införstådd med hur mycket jag tycker om Serj. Han var mycket imponerad av att jag lyckats träffa honom och få kontakt med honom. Vi hade mycket att prata om och timmarna rusade förbi.
Under metroresan tillbaka mot stan klev jag av vid Tenleytown och passade på att spana in American University. Det var ett jättefint campus, mycket mindre än jag hade föreställt mig, och väldigt stilfullt. Jag gick runt och kikade på de olika byggnaderna och tog även en snabb titt inne på Mary Graydon Center, den byggnad där min institution håller till. Tänk att nu känns allt så nytt, men om bara några månader kommer detta vara välbekant.

Istället för att ta metron tillbaka bestämde jag mig för att promenera söderut på New Mexico Avenue och fram till Fulton Street där vi ju ska bo från och med 1 september. Gatan var lugn och grönskande med flera mindre hus och byggnader. Jag blev väldigt positivt inställd till att flytta dit, det kändes som ett jättemysigt och stillsamt område på gångavstånd till AU. Härligt jobbat, David!

Jag avslutade denna produktiva dag med att sedan ta världens längsta promenad tillbaka hem till Anika och Stephan i Georgetown. Mina fötter var väldigt olyckliga på slutet, men nu har jag stenkoll på hur allt hänger ihop. Jag ser jättemycket fram emot att flytta till Fulton Street och köra igång studierna på AU! Du kan se min promenad här.
Gårdagen avrundades med ett glas vin på the Daily Grill tillsammans med Anika och Stephan och Anikas pojkvän Trent och hans rumskompis Josh. Ikväll ska jag på en så kallad ice cream social med övriga internationella studenter på AU. And so it begins…
Missa inte att spana in bilderna jag tog i går av American University och Fulton Street!