28 Aug

The Lunch Date

Jag måste bara dela med mig av den här underbara lilla kortfilmen som vi fick se på min första lektion av Writing for Visual Media i tisdags. Den vann en Oscar för “Best Short Subject” 1991 och är ett utmärkt exempel på hur mycket man egentligen kan säga på kort tid med enkla medel, få skådespelare och en väldigt bra story. Klicka på länken nedan för att se den på YouTube:

The Lunch Date

26 Aug

Chris Palmer och möbelmani

Det måste pågå någon slags kosmisk obalans just nu för så här mycket bra saker kan bara inte hända på en gång i en och samma persons liv. Antingen det eller så är en större katastrof på gång för att kompensera det senaste dygnet. Detta kan sammanfattas i att jag älskar två personer lite extra just nu. Jag älskar Chris Palmer. Och jag älskar Jason.

Jag börjar från början, med gårdagskvällens första lektion i Chris Palmers kurs Producing Environmental and Wildlife Films. Denne man uppfyllde alla mina förväntningar och var precis så medryckande och inspirerande som jag föreställt mig. Han inledde lektionen med att kasta ut fyra badbollar i klassrummet och ropade att de inte fick nudda golvet. Alla slängde sig upp från sina stolar och studsade bollarna emellan sig i omkring fem minuter. Efter denna lilla isbrytningsövning gick han runt i klassrummet och gjorde namnskyltar till allihop och bad oss presentera oss själva. En del kände han sedan förut och andra var helt nya.

De 150 minuterna som lektionen pågick bara flög förbi. Vi såg en snutt ur en helt ny dokumentär om Sea Sheperds, en grupp aktivister under ledning av Paul Watson som far runt i ishavet och hindrar japanska valfiskeskepp från att fånga valar. Efteråt diskuterade vi filmen, varför någon gör en sådan film och vad  vi själva skulle vilja göra. Chris Palmer har en fantastisk förmåga att få igång diskussioner och folk nästan pratade i munnen på varandra ibland, trots att det var första lektionen och vi knappt kände varandra. Dessutom delade han ut morötter och hummus som vi kunde smaska på under tiden, och gav oss i uppdrag att alltid ha med något slags mellanmål till hans lektioner.

Jag har en enorm mängd läxor från mina första lektioner att jag blir alldeles svettig när jag tänker på det. Inte minst med tanke på att Anika och jag ska åka till New Jersey och hälsa på Pete och Andy i helgen. Jag får helt enkelt plugga järnet torsdag och fredag samt ta med mig böcker och dator på resan. Men allt är otroligt intressant och inspirerande att studera, så jag gör det så gärna. Det känns dock lite pressande att försöka hinna klart med allt samtidigt som jag är mitt uppe i en flytt.

Vilket lämpligen nog bryggar över till varför jag älskar Jason. Som jag berättat tidigare så jobbar Jason för WII numera och i går ringde han mig och berättade att de ska göra sig av med två av de lägenheter som de disponerar i en byggnad i Arlington där deras studenter inkvarteras. Jag bodde själv där under min första termin när jag deltog i WII-programmet 2008. Jason sa att eftersom möblerna i lägenheterna var använda så skulle de inte tjäna något på att sälja dem, och om jag ville ha dem så kunde jag få dem. Gratis möbler!! Ljuva ord för någon som precis ska flytta!

Jag, David och Anika åkte ut till Arlington och kollade genom lägenheterna och där fanns massor med dyrbarheter. Vi hyrde en flyttbil och lastade den full med två soffor, en fåtölj, tre stora byråer, en liten byrå/hurts, stolar, ett soffbord, madrasser, sängskenor plus en massa köksprylar såsom kastruller, stekpannor, grytor, glas, koppar, tillbringare med mera. Allt i prima skick! Vilken guldgruva! Vi var helt i extas när vi for därifrån.

David, Anika och Jason lastar möbler in i flyttbilen.

Möbler som i normala fall skulle kostat oss tusentals dollar fick vi nu för det nätta priset av 23 dollar per person vilket var kostnaden för hyrbilen plus bensin. Anika kunde slänga ut luftmadrassen hon sovit på den senaste tiden och ställa in en riktig säng och dessutom fick hon en ny, rejäl byrå. Även Stephan fick sängskenor och en sängbotten så han slipper ha sin madrass på golvet.

Eftersom David och jag inte kan flytta in i vår lägenhet förrän nästa vecka så fick vi ställa alla våra nya fina möbler i garaget hemma hos Will, Jordan och Cam. Jag längtar tills vi kan börja möblera vår lägenhet! Och nu när jag slipper lägga pengar på soffa och dylikt så kan jag istället investera i en ordentlig säng, det känns jätteskönt. Tack, tack, tack underbare Jason som tänkte på mig och gav oss denna fantastiska gåva – och som dessutom hjälpte till att lasta och pussla in alla möbler i flyttbilen. Det har varit en väldigt lång och svettig dag, men det var värt allt slit.

Förutom allt detta så har jag även haft mina första lektioner i mina övriga två kurser som är Writing for Visual Media och Film and Video Production II. De verkar väldigt intressanta och jag har lärt känna en hel del nya trevliga människor. Som grädde på moset fick jag min sista lön från TV4 i dag och den var flera gånger större än jag hade förväntat mig. Extra pengar är guld värt när man lever på en tajt budget. Jag har dessutom insett att dagarna helt enkelt kommer vara mycket längre numera. I min värld är en dag på sätt och vis slut vid 20-tiden i normala fall, men med flera kurser pågår till den tiden måste jag börja tänka om i min planering. Det är i vilket fall som helst inte särskilt svårt att somna om kvällarna!

24 Aug

Kalendern fylls upp snabbt…

Jag måste bläddra tillbaka i min kalender för att vara säker på att jag inte glömmer något till detta inlägg. Jag köpte en kalender i AU:s egen bokaffär nyligen och den har kommit väl till användning, speciellt eftersom min älskade iPhone ligger hemma i Sverige och väntar på att bli upplåst från Telia.

De senaste dagarna har jag hunnit träffa flera ”gamla godingar”, genomgå ytterligare en orientation på skolan, en sväng till IKEA och en och annan fest. I torsdags mötte jag upp Annelie (från Sverige) som ju pluggade här tillsammans med mig förra gången och nu var i stan på besök. Jag tog henne på en rundtur på campus och ansträngde mig för att hon skulle bli riktigt sugen på att flytta tillbaka hit. Jag tror jag lyckades ganska bra. På kvällen åt jag middag tillsammans med Jason, precis som jag nämnde i föregående inlägg. Det var spännande att höra om läget på WII numera, även om de flesta som jobbade där på min tid har slutat nu. Jag lovade Jason att hjälpa honom med all avkodning av ”svenskt gruppbeteende” som han skulle kunna tänkas råka ut för när nästa svenska klass anländer om någon vecka.

I fredags var det äntligen dags för orientation för alla SOC-studenter. Det blev en väldigt lång dag, men det var mycket intressant och inspirerande. I korta drag så uppmuntras vi alla att utnyttja alla de fantastiska möjligheter som finns i den här staden. Det gäller att få ut så mycket som möjligt av utbildningen. Skolan anordnar dessutom massvis med föreläsningar, evenemang, nätverkningstillfällen och workshops. Under lunchen delades vi upp så att varje program satt vid ett eget bord och sedan gick lärarna runt och presenterade sig och småpratade med alla. Chris Palmer kände genast igen mig och kom fram och pratade en stund.

I övrigt har mest fokus legat på min och Davids lägenhet som hägrar på horisonten. I lördags for vi till IKEA och spanade på möbler och jag länsade matbutiken på svenskt godis. Av någon märklig anledning så har jag redan lyckats lära grabbarna alla icke rumsrena svenska ord, varför lär sig folk alltid dessa först? Jag insåg dessutom när jag och David gick runt bland alla IKEA-prylar att detta var första gången någonsin som jag shoppade möbler till ett gemensamt hem med någon. Vi måste ju faktiskt komma överens om vissa grejer.

Jag har hunnit umgås en hel del med David de senaste dagarna och det känns faktiskt riktigt bra inför vår flytt. Jag tror vi kommer komma bra överens och vi har kul ihop! Ju mer jag får veta om honom desto mer gillar jag honom. Han har lite sådär härligt torr sarkastisk humor, ja, han är nästan lite brittisk skulle man kunna säga!

I går fick vi så äntligen komma in och se lägenheten. Det var första gången jag såg den i verkligheten! Jag var jätteivrig när vi klev in. Två systrar bor där just nu och de är mitt i sina flyttbestyr, men David och jag pressade in oss mellan flyttkartonger och möbler och mätte alla väggar. Vi kom dessutom ganska snabbt överens om vem som skulle ha vilket rum. David var förtjust i det ena sovrummet och jag i det andra, så det löste sig snabbt. De är båda gröna fast i lite olika nyans och hans rum har ett fönster som vetter ut mot det lilla solrummet som i sin tur leder ut i trädgården. Det är jättefint och mycket större än jag föreställt mig, och jag längtar jättemycket efter att få flytta in! Jag lägger upp lite bilder här under fliken Bilder, men det blir väl mer intressant att se senare när vi har flyttat in våra egna saker.

Mitt blivande rum!

I morgon börjar allvaret för mig, då ska jag ha två av mina första lektioner, bland annat inleds Chris Palmers kurs. Det är nästan galet hur snabbt min kalender blev fullbokad sedan jag kom hit. Det är så många människor jag ska försöka hinna träffa, samtidigt som jag påbörjar en helt ny och mycket krävande utbildning. Jag längtar till vi får flytta in i vårt eget hem, får alla saker på plats och bara kan fokusera på skolan och livet.

19 Aug

Kontraktet påskrivet!

Jag kan faktiskt ta vid exakt där föregående inläggs slutade, för precis när jag skrivit klart och uppdaterat min blogg så mötte jag Chris Palmer igen! Jag satt med min laptop i korridoren på skolan när han kom gående tillsammans med två andra personer. Han stannade upp, och var åter igen såååå glad att träffa mig (mer entusiastisk man får man leta efter) och presenterade mig för de andra. Jag häpnade när han rabblade upp en fullkomligt korrekt sammanfattning av vad jag precis själv berättat om mig själv för honom en timme tidigare. Vilket minne! Mycket imponerande.

Nu har David anlänt till DC och vi har träffat varandra i verkliga livet för första gången! Det var jättekul att se honom och vi hängde hemma hos Will, Jordan och Cam hela tisdagskvällen och natten. Vi hade faktiskt så trevlig att vi var vakna till 4-tiden på morgonen! David sover på soffan hemma hos grabbarna i väntan på att vi får flytta in i vår lägenhet, och Cams flickvän Alyssa bor också tillfälligt hemma hos dem. Hon hade den stora oturen att blir lurad på en lägenhet över nätet. När hon kom till Washington, DC från Kalifornien så höll lägenheten inte på långa vägar den standard som utlovats. Så nu letar hon febrilt efter något annat. Även hon ska läsa sin master på AU.

I går mötte jag och David vår nye hyresvärd Peter och skrev på kontraktet för lägenheten. Peter var mycket trevlig och enkel att ha att göra med. På söndag ska vi förmodligen ses igen så jag kan få se lägenheten på riktigt för första gången. Det ser jag mycket fram emot! Jag vill ta många bilder och börja planera för hur jag ska inreda. En sak är i alla fall säker, bilden tillsammans med Serj ska förstoras och sättas upp på väggen!

När David och jag efter kontraktsskrivningen gick tillbaka till bilen sprang jag åter igen på Chris Palmer! Han kom promenerande på trottoaren, på väg från en konferens med skolan. Ååååh det var så roligt att träffa mig igen, och nu intervjuade han David som fick dra hela sin livshistoria. Jag tror den mannen lever på nya bekantskaper. Han verkar vara så otroligt intresserad av människor.

De senaste dagarna har varit otroligt packade, men jag bara njuter. Det har varit jättekul att lära känna Will, Jordan, Cam, Alyssa och David och vi har väldigt roligt ihop! Det är så underbart att vara i Washington igen, inte minst eftersom jag känner mig så hemma i stan. Jag hittar nästan överallt, och har till och med kunnat ge folk vägbeskrivningar. Jag längtar jättemycket efter att få flytta in i lägenheten och ha mitt eget hem! Ikväll ska jag på en happy hour tillsammans med Jason som gick i min klass förra svängen jag var här. Han har numera tagit över Shanes jobb på WII. Om detta verkar förvirrande finns förklaringarna under Hur hänger det ihop?

18 Aug

Första mötet med Chris Palmer

Jag har precis kommit ut från mitt första möte med Chris Palmer, den lärare på American University som skapat och format miljödokumentärinriktningen som jag riktar in mig på. Ni kan läsa mer om honom i Hur hänger det ihop? Jösses, vilken intensiv och energisk man! Han stod i korridoren utanför sitt kontor och pratade med en annan student, och när han fick syn på mig kom han genast emot mig med ett stort brett leende och skakade min hand. Under hela mötet upprepade han ständigt att det var så trevligt att äntligen få träffa mig. Vi har haft kontakt via e-post sedan april när jag fick mitt antagningsbesked. Det var en annan SOC-student som tipsade mig om att kontakta honom.

Vi satt inne på hans kontor i ungefär en halvtimme och han frågade ut mig om hela min livshistoria. Hade jag alltid bott i Sverige? Vad jobbade mina föräldrar med? Varför ville jag så gärna komma tillbaka till USA och Washington? Jag var rejält nervös inför mötet eftersom jag så gärna ville göra ett gott intryck, men blev genast avslappnad av hans varma och välkomnande framtoning. Jag förklarade för honom att jag hoppades kunna få chansen att jobba lite ideellt (eftersom jag är på studentvisum och inte är tillåten att ta emot lön) för produktionsbolag i området, hjälpa till lite här och var på kvällar och helger, för att få erfarenhet. Han trodde absolut att det skulle gå och ordna och skulle presentera mig för lite olika personer, sa han.

I går var sista introduktionsdagen för internationella studenter och när det slutade vid 13-tiden promenerade jag upp längs Massachusetts Avenue och hem till Will, Jordan och Cam, tre stycken killar som ska gå samma program som jag. Vi har haft kontakt över internet sedan vi blev antagna och detta blev första gången vi träffades i verkliga livet. Grabbarna var precis lika trevliga och skojiga som jag föreställt mig, och jag satt kvar och snackade hemma hos dem i flera timmar.

När jag till slut bröt upp tog jag bussen in till stan och mötte upp Dan och hans kompis John. De två hade varit rumskompisar i college och numera bor John i San Francisco och jobbar med film. Han var i DC nu bland annat för att ha ett möte med några producenter på Discovery som han jobbat med. Dan tyckte att vi två borde träffas och utbyta lite erfarenheter och kunskap. John var mycket trevlig och berättade om hur han jobbade från projekt till projekt. Det var mycket intressant och givande att få en så direkt och jordnära överblick av hur filmbranschen ser ut.

Kvällen avslutades med ”The Expendibles” på bio. Dan fullkomligt älskar actionhjältar så detta var rena julafton för honom. Jag flinade åt Arnold Schwarzeneggers cameoroll, men annars kunde jag inte ens hånskratta åt filmen. Den var helt enkelt för jädra dålig, även med actionrullemått mätt!

Nu måste jag åka hem en sväng och byta om och lämna av min laptop, sedan ska jag åka hem till grabbarna igen. Ikväll anländer nämligen min blivande sambo David till stan och han ska sova hos Will, Jordan och Cam i väntan på vår inflytt 1 september. David har dessutom fått ett jättefint stipendium från skolan som innebär att han ska jobba som assistent åt rektorn, så ikväll tar vi nog ett glas vin eller två i hans ära.

14 Aug

Produktivitet på hög nivå

Innan jag uppdaterar er på allt som hänt sedan jag lämnade Sverige ska jag passa på att dela ut mitt nya amerikanska mobilnummer! Ni når mig hädanefter på 1-202-957-8683. Skicka gärna sms! (eller ring, om du har råd med det)

Tiden har bara rusat iväg sedan jag lämnade Sverige. I onsdags eftermiddags skjutsade mamma mig till Arlanda och så sov jag där på Rest and Fly eftersom mitt plan skulle lyfta så tidigt på torsdagsmorgonen. Det var en åtta timmars flygresa till Newark, men jag sov inte på planet som jag först hade tänkt. Det fanns ju alldeles för många spännande TV-serier och filmer att välja mellan!

Jag bytte plan i Newark och skulle resa mot Washington klockan tre lokal tid, men när planet hade rullat ut på runway tog det stopp. Piloten förklarade att det var storm i Washington och flygplatserna tog inte emot några plan alls. Vi blev stående en stund innan de körde tillbaka till gaten och vi fick kliva av igen. Efter att ha stått i världens längsta kö till Continentals servicelucka fick jag en ny biljett till ett annat Washingtonflyg som skulle gå vid 21.45. När jag sedan kollade på skärmen var det flyget redan framskjutet till 22.30. Gaaah!

Bland de andra frustrerade flygpassagerarna hittade jag en trevlig kille som hette Chuck och vi lyckades slå ihjäl dötiden fram till avfärd. Vi tog ett glas vin tillsammans på en restaurang och garvade tillsammans i jetlagdimman. Han hade precis kommit tillbaka efter en månad i London och hans stackars mamma stod på flygplatsen i Washington och väntade på honom. Jag fick låna hans telefon och kunde ringa Anika och Stephan och förklara att jag blivit försenad. Tur att ingen skulle hämta upp mig vid flygplatsen, det hade känts jättedumt om någon stackare fick sitta där och vänta i nästan sju timmar.

Till slut fick vi i alla fall lämna Newark och vid det laget hade jag varit vaken i ungefär 24 timmar. Jag sov mot flygplansfönstret under färden men kämpade för att hålla ögonen öppna när vi landade i Washington. Stormen var över och istället hade det hunnit bli natt. Hela DC glimrade välkomnande i mörkret och jag kunde snabbt lokalisera Capitolium och Washington Monument som stack ut i stadsbilden. Det var en helt underbar känsla att se alla välbekanta vyer susa förbi under taxiresan mot stan. Anika och Stephan var fortfarande vakna när jag anlände strax efter midnatt, och dessutom var ytterligare en gammal kompis, Rob, på plats. Det kändes lite surrealistiskt att träffa dem alla igen, men vid det laget var jag så trött så jag satte genast in siktet på luftmadrassen som Anika bäddat åt mig på hennes golv.

Under fredagen var jag onormalt produktiv. Det hjälpte säkert att jag var jetlaggad och därmed skriande pigg tidigt på morgonen. Anika och Stephan gick till jobbet och jag gick till Johnny Rockets och åt amerikanska pannkakor med maple syrup till frukost. Mmmmmmm! Därefter gick jag till Bank of America och ordnade nya bakkonton och ett VISA-kort. Bankmannen som hjälpte mig att också gått på AU och sa att han saknade det och ofta längtade tillbaka. Därefter gick jag till AT&T där jag fick utomordentlig hjälp att ordna ett mobilabonnemang som sedan även skulle funka med min iPhone när mamma skickar den till mig i september.

När jag väl fått mitt nya nummer passade jag på att ringa Dan och vi bestämde att vi skulle ses vid metron i Bethesda där han bor hos vänner just nu. Mitt gamla metrokort funkade fortfarande lika bra, det var till och med lite pengar kvar på det. Det riktigt pirrade i magen när jag klev ner på perrongen. Tänk att jag är tillbaka! Som jag har längtat! Vissa stunder känns det som att jag aldrig åkt, det är så naturligt att vara här. Jag hittar fortfarande och vet hur det mesta funkar.

När jag kom fram till metrostationen i Bethesda sprang jag och Dan emot varandra med öppna armar. Åh så roligt det var att få träffa honom igen! Min bäste, bäste vän. Vi hade mycket att prata om, och jag hade med mig datorn så jag kunde visa alla mina bilder och filmer från Serjdagen. Eftersom Dan och jag bodde ihop i nästan sex månader så är han väl införstådd med hur mycket jag tycker om Serj. Han var mycket imponerad av att jag lyckats träffa honom och få kontakt med honom. Vi hade mycket att prata om och timmarna rusade förbi.

Under metroresan tillbaka mot stan klev jag av vid Tenleytown och passade på att spana in American University. Det var ett jättefint campus, mycket mindre än jag hade föreställt mig, och väldigt stilfullt. Jag gick runt och kikade på de olika byggnaderna och tog även en snabb titt inne på Mary Graydon Center, den byggnad där min institution håller till. Tänk att nu känns allt så nytt, men om bara några månader kommer detta vara välbekant.

Istället för att ta metron tillbaka bestämde jag mig för att promenera söderut på New Mexico Avenue och fram till Fulton Street där vi ju ska bo från och med 1 september. Gatan var lugn och grönskande med flera mindre hus och byggnader. Jag blev väldigt positivt inställd till att flytta dit, det kändes som ett jättemysigt och stillsamt område på gångavstånd till AU. Härligt jobbat, David!

Jag avslutade denna produktiva dag med att sedan ta världens längsta promenad tillbaka hem till Anika och Stephan i Georgetown. Mina fötter var väldigt olyckliga på slutet, men nu har jag stenkoll på hur allt hänger ihop. Jag ser jättemycket fram emot att flytta till Fulton Street och köra igång studierna på AU! Du kan se min promenad här.

Gårdagen avrundades med ett glas vin på the Daily Grill tillsammans med Anika och Stephan och Anikas pojkvän Trent och hans rumskompis Josh. Ikväll ska jag på en så kallad ice cream social med övriga internationella studenter på AU. And so it begins…

Missa inte att spana in bilderna jag tog i går av American University och Fulton Street!