12 Aug

Den bästa dagen

Mitt i resan mot det nya livet i Washington tänker jag skriva ett blogginlägg om något helt annat.  Jag måste verkligen skriva ner allt detta, inte minst för min egen skull, och det kommer bli långt. Så ni som inte är intresserade av att läsa om den bästa dagen i hela mitt liv kan strunta i detta inlägg. It’s up to you.

Redan i våras studsade jag högt ur datorstolen när jag upptäckte att min store hjälte Serj Tankian skulle spela i Sverige i augusti. Lyckligtvis var konsertdatumet 9 augusti, alltså före min skolstart. Det var verkligen i grevens tid, om han hade spelat bara en dag senare hade jag förmodligen inte hunnit åka till Göteborg för att se konserten. Så mitt i flytt- och packkaoset satte jag mig alltså på en buss i elva timmar och for till Göteborg tidigt i söndag morse. Bussen stannade en kort stund i Jönköping så jag hann slänga en snabb blick på mitt förra hem och dessutom byta några ord med före detta arbetskollegan Jocke som var på stationen samtidigt som jag.

Ända sedan jag bokade biljetten har jag klurat på hur jag skulle kunna få chansen att möta Serj utanför konserten. Som journalist blir man ju lätt bortskämd med att alltid ha tillgång till VIP-områden och stjärnorna, men nu var jag på plats som ett vanligt fan. På måndagsförmiddagen for jag in till centrum och vandrade upp och ner längs Postgatan (det namnet har jag memorerat) medan jag ringde till flera olika hotell i stan där han kunde tänkas bo för att försöka luska ut om han var där. Ingen hade dock någon bokning under Tankian. Till slut gav jag upp och bestämde mig för att helt enkelt gå till Trädgårn, där konserten skulle vara.

Alltså stod jag utanför Trädgårn redan halv två mitt på dagen denna måndag, trots att de inte skulle öppna dörrarna förrän vid åtta på kvällen. Jag var den enda personen där. Två engelskregistrerade bussar stod parkerade utanför och mellan dem var ett kravallstängsel utplacerat. Jag satt länge och väntade och efter ett tag kom en liten röd minibuss. Jag kände genast igen passagerarna, det var Serjs bakgrundsband FCC. De packade ur en massa utrustning, flinade och vinkade, och till och med räckte ut tungan åt mig. Jag vinkade tillbaka och spanade hoppfullt efter Serj, men han syntes inte till.

Lite senare kom två killar som uppenbarligen också var fans. De hade med sig skivor och affischer som de ville få signerade. Vi småpratade lite, och plötsligt noterade vi att en taxi stannat utanför entrén en bit bort. Innan vi hinner reagera kliver Serj ur och blixtsnabbt har han försvunnit in i byggnaden. Jag rusade efter, men restaurangchefen mötte mig i dörren och skakade bara på huvudet. Jag bönade och bad honom att hälsa Serj att vi var tre fans utanför som så jättegärna ville ha en liten autograf. Han förklarade bestämt för mig att Serj inte skulle komma ut före spelningen. Därefter stängde och låste han dörren.

Jag tog chansen och sa åt varenda människa som kom ut att snälla, snälla hälsa Serj att vi står här. Alla svarade samma sak. Han kommer inte ut före konserten. Vi ställde oss vid kravallstängslet igen och då kom en amerikansk scenarbetare fram och sa att Serj kanske skulle komma ut på kvällen innan de åkte vidare. Jag ville ändå ha honom NU.

– Jag vill bara ha en liiiiiten, liten autograf, sa jag.

Mannen bara skakade på huvudet och gick in igen. Vi hoppade till för varje ny person som gick in och ut genom den lilla sidodörren. Ytterligare två fans anslöt och spanade tillsammans med oss.

Plötsligt öppnades dörren och så stod Serj där. För stannade mitt hjärta och sedan började det banka stenhårt! Han såg nästan lite förvånad ut, men log stort och kom bort till oss. Jag hade både autografblock och min nya kamera redo, och jag riktigt darrade på handen när jag startade kameran. Tur att man har jobbat som fotograf i ett år så detta med att ha kameran redo sitter i ryggmärgen! Jag tog ett par stillbilder men mest använde jag kameran åt att filma honom. Jag vet inte hur många gånger jag tittat på de där filmerna. Det kändes helt surrealistiskt att han helt plötsligt stod där, mitt framför mig och PRATADE med mig! Jag berättade att jag sett honom spela på Hultsfredsfestivalen 2008 ”and since then I was completely hooked”. Han blev lite förvånad över att jag upptäckt honom som soloartist och alltså inte var ett System of a Downfan från början.

– That’s cool! sa han och gav mig ett klassiskt Serjleende.

Jag fick en autograf, en kram och världen bästa jävla foto på oss två. Jösses. Jag älskar killen som fotograferade. Jag har alltid tänkt att om jag någonsin får chansen att ta en bild tillsammans med Serj så kommer säkert en av oss blunda eller så går något annat fel. Men fotot som jag har nu är perfekt. Vi ser båda normala och glada ut och står tätt ihop. Den bilden är numera min Facbookbild, min bakgrund på mobilen, skärmsläckare, ja allt. Jag kan inte se mig mätt på den.

Vi var omkring fem-sex personer som var på plats och Serj tog sig tid att hälsa på alla och skriva autografer. Han flinade åt mig när jag följde honom med kameran för varje steg han tog.

– Are you shooting video? sa han.

– Yes! This is a very big moment! sa jag med andan i halsen.

Allt var över på några minuter, sedan gick han en bit bort och tog en cigarett (jag filmade honom under hela rökpausen) och sedan vinkade han åt oss och gick in. Tänk att ett så kort möte kan betyda så mycket! Jag och grabbarna som också var där bara skrattade och skuttade av lycka. Vi satte oss på backen och ringde alla vi kände för att få utlopp för glädjen att VI HADE TRÄFFAT HONOM! Jag hade bestämt med min vän Michael Oppenheimer att försöka hinna ses när jag ändå var i Göteborg eftersom jag ju skulle lämna landet två dagar senare. Nu sa jag åt honom att han helt enkelt fick komma bort till mig, för jag tänkte inte röra mig ur fläcken! Tänk om Serj skulle bli röksugen igen??

Två timmar senare dök Michael upp och hade med sig en smörgås och dricka till mig. Det var verkligen omtänksamt av honom och dessutom välbehövligt, för annars hade jag inte haft mycket näring att leva på resten av den dagen. Han hade dessutom snickrat ihop en liten skylt som jag kunde hålla upp under konserten. Det var ett A4-papper tejpat på en bit kartong och det stod ”Serj! One more hug please!”. Perfekt!

Sedan blev det flera timmars väntan tillsammans med de andra fansen och det var jättetrevligt att prata med andra som också beundrar Serj. Vi bytte mailadresser för flera av dem ville gärna att jag skickade dem mina bilder och filmer. Regnet som meteorologerna hotat med tidigare under veckan syntes inte till. Helena anslöt strax före att portarna slog upp strax efter åtta. Jag skyndade mig in och tog den BÄSTA platsen längst fram i mitten mot staketet. Sedan stod jag där tillsammans med mina nya Serjvänner medan Helena agerade världens bästa assistent och tog hand om min jacka och hämtade vin åt mig. Ibland har man det riktigt bra!

Serj var nästan 45 minuter sen, men så stod han till slut på scenen och den blev en helt fantastisk konsert. Det var en väldigt liten lokal med omkring 600 personer i publiken, så det blev mycket intimt och intensivt. Han stod längst fram på mitten under nästan hela spelningen så jag hade helt perfekt utsikt. Under sista låten höll jag upp skylten högt mot honom. Han tittade på den, log och pekade på mig. En liten stund därefter hoppade han ner från scenkanten och klättrade upp på stängslet, precis framför mig. Alla trängdes för att nå fram och kunna röra honom, och jag slog armarna runt hans midja och borrade in ansiktet i hans mage. Han har nog fortfarande näsavtryck på magen efter mig.

När konserten var slut kastade musikerna ut trumpinnar och setlists i publiken. En av scenarbetarna tog en setlist och pekade särskilt på mig och gav den till mig. Sedan skyndade alla sig snabbt ut för att ta plats vid kravallstängslet igen. Skulle vi få se honom ytterligare en gång?? Först kom medlemmarna i FCC ut och skrev autografer och småpratade lite med fansen. Jag pratade ganska länge med basisten och berättade att jag skulle försöka komma och se dem i Philadelphia också. Jag sa att jag skulle ta med mig skylten så de skulle känna igen mig.

– I’m pretty sure I will recognize you, sa han.

Efter omkring en och en halv timmes väntan kom så Serj till slut ut och nu var det en helt annan situation än tidigare under dagen. Folk trängdes och kämpade för att få en autograf och han skrev snabbt på allt som sträcktes fram till honom för att hinna med så många som möjligt. När han kom fram till mig log han stort och sa ”Hi!” med en igenkännande röst och vinkade till mig. Jag tappade talförmågan och höll upp skylten. Då fick jag en stor kram, och jag passade även på att ge honom en blöt puss på kinden.

– Thank you, sa han leende.

Det var så mycket jag hade tänkt i förväg att jag ville säga till honom, men när ögonblicket väl kom så försvann hälften ur hjärnan. Jag är så glad att jag var på plats så pass tidigt på dagen så att jag hann få en kort pratstund med honom i lugn och ro och dessutom världen bästa bild. Nu planerar jag att framkalla och förstora bilden, och om jag får möjlighet att åka till Philadelphia och se honom spela där ska jag ta med den. Det vore ett riktigt körsbär på grädden av hela den här upplevelsen om jag kunde få honom att signera min bild. Oavsett hur det blir med den saken så har jag utnämnt måndagen 9 augusti 2010 till den bästa dagen i mitt liv hittills. Få får chansen att träffa, prata och till och med klämma lite på de personer som de beundrar innerligt. Jag är så tacksam för att Michael och Helena ställde upp och hjälpte mig under denna fantastiska dag. Jag är tacksam att Serj tog sig tid att möta sina fans och att han var så otroligt trevlig mot oss. Jag är dessutom överlycklig att han kände igen mig när vi möttes andra gången! Jag kan inte sluta tokflina när jag tänker på det.

Bilder från denna fantastiska dag hittar du här!

Nu sitter jag på planet mellan Stockholm och Newark och försöker ställa om mentalt från svävar-på-moln-efter-bästa-idolmötet till svävar-bokstavligen-på-moln. Förhoppningsvis kan jag koppla upp mig på internet och ladda upp det här inlägget när vi landar i Newark. En uppdatering på själva resan kommer så småningom!

3 thoughts on “Den bästa dagen

  1. Helenah!! Det var en underbar rolig berättelse! Jag är så glad att det hela blev så bra!!!
    Tack att du tog din tid att skriva om allt för oss andra så vi får förstår hur lycklig kvällen var för dig!

    Jag fattar inte att du är i USA nu! Jag hoppas att terminen blir riktigt bra… jag vet redan att det blir det!
    Ha det så roligt i mina gamla trakter (utanför Philly) och fortsätt skriva!

  2. Pingback: Helenah Swedberg – När verkligheten överträffar fantasin « HelenahSwedberg

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *