29 Sep

Stora karriärsteg framåt

Det går framåt med stormsteg på karriärfronten! Just nu planerar jag min tid in på varje minut för att få allt att gå ihop. Mitt professionella ego har fått en rejäl boost de senaste dagarna! Men vi sparar det till sist…

De senaste två veckorna har jag haft finbesök av min syster och hennes vän Helena. De har gått in hårt för turistandet och manövrerar numera Washingtons buss- och metrosystem bättre än jag. Eftersom jag har varit upptagen med skolan så har de på egen hand begett sig runt i stan och avverkat monument, museum och shopping på egen hand. Jag är mycket imponerad! I lördags hann jag följa med dem på en tur runt The Mall (då jag bland annat åt stekt bisonoxe till lunch) och i dag var de med på Chris Palmers lektion och lyssnade på hans livsråd.

Jag har nu varit student vid American University i lite drygt en månad och allt känns fortfarande jättebra. Det är otroligt mycket att göra, men allt är ju intressant och roligt så jag bara sveps med. Just nu har vi en filmuppgift på gång då vi ska filma på gammal hederlig 16 mm film. Det blir spännande för någon som är uppvuxen under videoåldern. Jag är van vid att kunna fota så mycket jag bara mäktar med och sedan välja ut det som råkar bli bra. Men med riktig film måste man tänka efter noga innan man väljer vad och hur man ska filma eftersom kameran bara kan filma i 30 sekunder innan motorn måste vevas igång igen. Dessutom är film dyrt och vi har inte råd att använda upp hela rullen på första tagningen. Sedan tillkommer ju även skräckupplevelsen att lämna in sin film på framkallning och hålla tummarna hårt, hårt för att allt verkligen ser så bra ut som jag tänkt mig.

Jag jobbar även med en dokumentäridé om geparder i Namibia. När jag och Sara besökte Namibia för fyra år sedan hade vi den stora förmånen att få se geparder riktigt nära inpå. De är verkligen fascinerande djur, snabba och smidiga men inte starka alls. I mina efterforskningar har jag lärt mig att de undviker konfrontationer till varje pris och kan till och med ge upp sitt byte till ett annat större djur för att slippa strida. Det finns bara cirka 7 500 geparder kvar i världen och den asiatiska upplagan har redan blivit utrotad. Jag har jobbat på en dokumentäridé om detta till Chris Palmers kurs och för att få lite mer information så gick jag i går kväll på en fundraiser i Washington som anordnades av Cheetah Conservation Fund.

Denna organisation har jobbat stenhårt i tjugo år för att rädda geparder och kvinnan som startade och leder organisationen, Dr Laurie Marker, är dessutom vän med Chris Palmer. Så väl på plats var det inte svårt att få prata med rätt personer, det räckte att nämna hans namn så var isen bruten. Det allra häftigaste inslaget under kvällen var när de tog ut Ray, en tvättäkta gepard som var på besök från Cincinnati Zoo. Han var jättefin och ståtlig och satt snällt och tittade på sin publik med Dr Marker berättade om gepardernas situation. När hon höll fram mikrofonen mot honom så spann han bara som en katt. I morgon ska jag gå och lyssna på Dr Marker som ska föreläsa om geparderna på Library of Congress och förhoppningsvis knyta lite mer viktiga kontakter.

Eftersom jag knappt har något att göra så tänkte jag att jag skulle skaffa ytterligare lite sysselsättning, hehe. Den primära orsaken att jag går den här utbildningen är ju för att jag vill jobba med video och dokumentärer, och att jag ville plugga just i Washington, DC helt enkelt för att här finns alla världens möjligheter bara runt hörnet. Här finns alla potentiella arbetsgivare och här finns alla chanser att lära känna ”rätt” folk. Redan på vår introduktionsdag sa professor John Douglass (vår programansvarige) att ingen av våra framtida arbetsgivare kommer bry sig om vilken examen vi har. Det är den portfolio av arbetsprover och rekommendationer som vi skaffar oss under utbildningstiden som väger tyngst ute i arbetslivet.

Efter examen 2012 ansöker jag förmodligen om ett OPT card, det står för Optional Practical Training. Det är ett tillägg på mitt studentvisum som innebär att jag får tillstånd att arbeta i USA under ett år inom mitt utbildningsområde. För att då lyckas få ett jobb gäller det att ha etablerat kontakter och ett imponerande CV. Därför har jag sökt praktik för att börja samla på mig allt detta. Och det har varit med framgång! I måndags hade jag två arbetsintervjuer och båda slutade med att jag blev erbjuden praktik. Denna termin ska jag alltså praktisera som videograf på National Park Service (NPS). För er där hemma låter det förmodligen inte särskilt bekant, men jag kan tala om att de flesta amerikaner som jag berättat detta för har blivit imponerade.

NPS sköter om alla nationalparker och monument i hela USA och inrättades genom en lag 1916. De är alltså en statlig institution. För att få börja jobba där måste jag genomgå en säkerhetskontroll då de gör en bakgrundskoll på mig och jag kommer dessutom att intervjuas av Department of Homeland Security (DHS). Det är DHS som granskar alla visumansökningar och liknande, men deras främsta uppgift är att skydda USA mot terroristattacker. Det är alltså mycket ovanligt att en utlänning får jobb eller praktik på en statlig institution, i normala fall kräver de att man är amerikansk medborgare. Faktum är att jag nog inte ska ropa hej riktigt än, för jag vet ju faktiskt inte än om jag blir godkänd. Det borde dock inte vara några problem med tanke på att jag har ett samvete vitt som snö!

Hur som helst, det är fantastiskt roligt att ha fått den här chansen och NPS kommer att väga tungt på meritlistan. Deras videoavdelning är ganska ny och tydligen har det gått så bra för dem att de konstant får nya monetära bidrag till sina produktioner. Just den regionala avdelningen i Washington, DC har det ju bra förspänt med tanke på att alla deras parker och fastigheter i det här området (The Mall och Vita Huset är ju bara två exempel) är väldigt intressanta för många fler än just de närboende. Det ska bli spännande att se vilket projekt jag får jobba med!

Jag kanske ska tillägga att jag inte kommer ha praktik på heltid. Förra gången jag praktiserade i DC jobbade jag ju fyra dagar i veckan, men den här gången blir det nog högst två. Jag får heller inget betalt för jobbet jag gör. Inte för att de är snåla utan helt enkelt för att jag inte är tillåten att ta emot betalning eftersom jag är här på studentvisum. Det spelar dock ingen roll för min del, eftersom arbetslivserfarenheten och arbetsproverna väger mycket tyngre för mig just nu.

Den andra praktiken kommer jag förmodligen att påbörja nästa termin. Det är gratisveckotidningen Washington Citypaper som vill att jag är med och startar upp videosektionen på deras nya hemsida. Det känns jättekul just eftersom jag får starta något plus att jag får mycket konstnärlig frihet. Samtidigt som de har många jobb som jag kan göra åt dem så vill de gärna att jag kommer på egna idéer också. Washington Citypaper har ett lokalt fokus på staden Washington och har en stor nöjesavdelning. Jag drömmer om att filma konserter och göra intervjuer med spännande artister. Det skulle passa mig perfekt! Jag och webbredaktören träffades och åt lunch tillsammans och vi kom mycket bra överens. De hade allra helst sett att jag började redan nu, men är villiga att vänta på mig. Det känns roligt att vara så eftertraktad!

Detta blev visst ett mastodontinlägg i vanlig Helenah-stil, men det fanns mycket att berätta. Jag lägger upp lite nya bilder, sedan måste jag lägga mig till rätta på soffan och sova några timmar. Jag har överlåtit mitt rum och min säng till mina gäster, det kändes inte okej att låta två gravida kvinnor sova på golvet eller på soffan!

Avslutningsvis vill jag bara tillägga att självaste Jon Stewart kommer och håller hov på The Mall 30 oktober! Jag har tjatat på David att vi måste åka till New York och se The Daily Show, men nu kommer min favorit-talkshowhost hit istället – underbart! Och han kommer med ett fredsbudskap. Jag kan utveckla detta mer i ett kommande inlägg i anslutning till det evenemanget. För er lite mer insatta är här en länk till Jon Stewarts kungörande av The Rally To Restore Sanity.

19 Sep

Deer-jacking

Detta blir ett kort inlägg för jag har haft världens längsta dag och tänkte få lite sömn innan det är dags för ännu en lång dag. Just nu återskapar vi en scen från Casablanca i skolan, och vi jobbar med det från tidig morgon till seneftermiddag – hela helgen. Vi lär oss ställa in ljud och ljus och filmar på svartvit 16 mm film. Det är mycket intressant, men stjäl både tid och energi. Jag och Sarah filmar samtidigt en bakom-kulisserna-film som blir som en liten kort informativ dokumentär om själva övningen.

Men tanken med detta inlägg är att lägga ut en länk till filmen som min grupp producerade häromveckan till kursen Film & Video II. Det är en av de obligatoriska baskurserna, och den är intressant och nödvändig, speciellt för någon som jag som behöver uppdatera sitt vokabulär. Till denna uppgift så skulle vi göra en tvåminuters film (vår råkade visst bli fyra minuter, oops) filmad med subjektiv kamera ur någons perspektiv. Alltså, kameran är personens ögon. Sedan skulle de övriga i klassen gissa vems perspektiv de ser. Vårt film blev lite småtokig, vi bestämde oss för att ta ut svängarna lite grann… Min vänner Jordan och Alyssa fick ställa upp som skådespelare till denna korta uppgift.

Varsågod, jag ger er Deer-jacking.

P.S. Tyvärr har vi inte fått tillgång till de braiga kamerorna än eftersom vi fortfarande läser baskursen, så jag får väl be om ursäkt för den halvtaskiga kvaliteten… D.S.

15 Sep

Toppar och dalar

Hög på inspiration och jävlaranamma från den gångna dagen så sätter mig jag nu bestämt för att äntligen skriva ett nytt blogginlägg. Som jag varnade flera av er inför min resa så uppdateras tyvärr inte denna blogg lika ofta som de flesta andra bloggar. Ekvationen lyder oftast att ju roligare jag har det, desto mindre skrivs på bloggen!

Den senaste tiden har dock varit väldigt tuff, för grad school är definitivt ingen lekstuga. Det gäller att känna ett starkt sug efter att få lära sig mer och att vara beredda att jobba hårt för det innan man ger sig in på en masterutbildning. Det gäller att vara beredd att lägga all sin tid och energi på detta – i alla fall om man är intresserad av att få något ut av det! Jag har ”bara” tre kurser denna termin och endast tre lektioner i veckan, men jag är mycket glad att det inte är mer än så.

Skolarbetet hopar sig och lyxproblemet är alla kurserna är så intressanta och roliga att jag vill kunna ge mitt allt hela tiden, men då blir det heller inte mycket över sen. Det har varit kämpigt att ställa om livet så att varje ledig stund innebär studier på något sätt – oavsett om det innebär flera timmars manisk läsning i biblioteket eller om jag ligger på backen i skogen och försöker filma ur ett snyggt grodperspektiv. Dessutom har flytten pågått länge och det har tagit mycket tid och energi. Men nu äntligen är det ordning på vårt hem och jag älskar verkligen vår lägenhet! Det är fint, rymligt och mysigt, och läget är verkligen kanon med bara 20 minuters promenad från skolan.

David och jag kommer jättebra överens. Vi är ganska lika varandra i temperament och dagsrytm, och hittills känns det som vi hittat en bra balans mellan att umgås och sköta oss själva på varsitt rum. Hans arbetsbörda verka dock inte vara lika stor som min så han kan till och med ta sovmorgon ibland, den lyxen har jag inte haft på länge!

Om det känts kämpigt att hänge all sin lediga tid till skolarbete och få många färre timmar sömn än förr, så är allt värt det när man märker att det lönar sig. Till min stora glädje och förvåning har jag fått A på båda mina första uppgifter i kursen Writing for Visual Media. Det känns extra stort eftersom det är en skrivarkurs och jag är utlänning. I morse hade jag min senaste lektion i denna kurs som leds av professor John Douglass och fick mycket beröm och inspiration till min idé till ett kortfilmmanus som ska skrivas som nästa uppgift. Jag känner mig otroligt sugen på att få ner alla nya idéer på pränt!

Förra veckan fick jag ett B+ på en av Chris Palmers uppgifter, och det sved. Det är absolut inte ett dåligt betyg och han gillade mina idéer, men siktar man högt så måste man också ställa höga krav på sig själv. Om jag nöjde mig med ”hyfsat bra” så hade jag lika gärna kunnat stanna hemma och inte gett mig iväg på den här utmaningen. Men i dag fick jag tillbaka den senaste läxan och åter igen hade det hårda arbetet lönat sig för nu strålade ett A mot mig från pappret. I sina kommentarer nämnde han att han kände folk som skulle kunna hjälpa mig med en av mina dokumentäridéer. Det känns som jag överanvänder ordet ”inspirerande” när det gäller honom, men det är helt otroligt vad den mannen kan sporra fram det allra bästa från sina studenter!

På torsdag kommer min kära syster och hennes vän Helena hit för att hälsa på i två veckor och det ser jag verkligen fram emot! Men det är nog tur att de är två, eftersom jag är så upptagen som jag är. Jag tvivlar dock inte på att Washington och New York ska kunna underhålla dem! Det känns alltid extra roligt att få besök när man är så här långt hemifrån. Även om världen i dag ter sig extremt mycket mindre med hjälpmedel som bloggar, e-mail, Skype och Facebook så är hemma väldigt långt borta. Samtidigt är ordet hemma väldigt relativt. Jag kan utan tvekan säga att jag känner mig mer hemma i Washington än många andra platser som jag bott på. Det är svårt att sätta fingret på vad jag älskar så enormt mycket med den här staden, men den är så otroligt inbjudande. Inte minst eftersom det är en plats som sprudlar av ambition och möjligheter.

Slutligen vill jag bara tillägga att jag älskar min nya säng. Det tog satans lång tid för IKEA att leverera alla delar, och att bara sätta sig in i det amerikanska sängsystemet var ett äventyr i sig. Men nu har jag min säng på plats i mitt rum och jag sover fantastiskt gott i den! Bilder på lägenheten kommer så småningom. Ni får nöjda er med lite bilder från sängmonteringen så länge.

Årets besvikelse är däremot att Serj har skjutit upp sin USA-turné, så nu kan jag inte åka och se honom spela i Philadelphia och New York i oktober som planerat. Jag hoppas han släpper nya turnédatum snart för jag hade verkligen sett fram emot att få lyssna på hans ljuva stämma live snart igen!

Avslutningsvis så ber jag om ursäkt för att prenumerationsfunktionen på den är bloggen inte fungerar. Jag har försökt fixa den, men har ännu inte lyckats få till det. Så snart problemet är löst så återkommer jag om detta, tills dess hoppas jag att ni hinner surfa in och läsa lite då och då i alla fall!

02 Sep

Från strandliv till skolstress

Hjälp, jag har så otroligt mycket att göra numera att jag knappt ens hinner kolla mina mail. Och ni som känner mig och vet vilken internetnörd jag är, ni förstår att då är det illa. Skolan har dragit igång med buller och bång, och jag förstår varför vi råddes att endast ha en produktionskurs per termin. Just nu är det en enorm lättnad att jag bara har ett projekt i taget som innebär att jag måste ut och filma, producera och redigera. All övrig tid går till att skriva manus, treatments, produktionsdagböcker och inte minst läsa, läsa, läsa all kurslitteratur.

Mitt i allt detta pågår flytten för fullt. Anika har återfått sin golvyta och David och jag bor numera tillsammans på Fulton Street. Men vi lever mycket spartansk med luftmadrasser på golvet och öppna väskor. I morgon ska jag till IKEA och köpa mig en säng och lite annat nödvändigt och i helgen åker David och jag hem till honom i Pennsylvania och hämtar hans möbler. I samma veva hinner vi förhoppningsvis hämta gratismöblerna från förra veckan och mina gamla prylar från förra svängen som fortfarande står och väntar hemma hos Dan.

Jag måste dock lägga upp lite bilder från min supertrevliga helg i New Jersey! Ni får ursäkta mig, jag vet att det inte finns något tråkigare än att titta på någon annans semesterbilder, men jag älskar verkligen min kamera som tar så fina foton och måste bara visa dem. Tidigt i lördags morse tog Anika och jag först bussen och sedan tåget för att hälsa på Pete och Andy i Manahawkin i New Jersey. Pete gick i samma klass som mig och Anika våren 2009 och Andy är hans kompis. Petes föräldrar har ett jättefint hus vid vattnet på New Jerseykusten och där var det fest på lördagskvällen.

På söndagen for vi till Atlantic City och jag fick uppleva mitt livs första besök på ett casino! Helgen innebar också en hel del strandtid, vilket jag inte direkt varit bortskämd med i sommar. Det syns också väl på bilderna där jag är hundra gånger blekare än de andra. Det var underbart härligt att gotta sig på stranden och vågorna var enorma. Jag vågade inte ta mig riktigt lika långt ut som de andra, en del vågor var ju mycket högre än jag.

Eftersom vi flyttat in i lägenheten nu så har jag mycket bättre internettillgång än tidigare, så ni som känner på att ta ett snack på Skype någon dag, hör av er! Nu ska jag sova – skolans bibliotek stängde vid midnatt och då var jag tvungen att bege mig hemåt. Som sagt, dagarna är av någon anledning mycket längre i DC…

P.S. Förresten, lite cred tycker jag att jag ska ha för att jag lägger upp helt osminkade bilder av mig själv så här publikt… D.S.