31 Oct

Jon Stewart bankar vett i den upptagna majoriteten

Jag ska göra ett försök att berätta om en stor händelse här i Washington, men det kräver lite bakgrundsinformation. Som jag nämnt i ett tidigare inlägg så har komikerna talkshowvärdarna Jon Stewart och Stephen Colbert anordnat ett jätteevenemang, ”a rally” på The Mall, och det gick av stapeln i dag. För er där hemma kan det verka som en vanlig show med ståuppkomiker och artister, men detta var något så mycket mer. Med bara några dagar kvar till kongressvalet, där demokraterna riskerar att förlora viktiga mandat, samlades den så kallade ”upptagna majoriteten” för att visa att det inte bara är extremisterna som kan sluta upp.

Sedan en längre tid tillbaka så har den så kallade tepartyrörelsen utvecklats och vuxit sig allt större och starkare i USA. Tepartyrörelsen är en grupp inom det republikanska partiet som följer en mer extrem linje och får enormt mycket uppmärksamhet i media. De är ingen utbrytargrupp från republikanerna, men från att ha mest setts som lustiga typer har de fått allt mer inflytande. I flera av primärvalen har tepartyrörelsens kandidater vunnit, ofta genom att hårt kritisera den nuvarande regeringen.

Tepartyrörelsen har vuxit fram ur en beundrarskara runt den kontroversielle TV-journalisten Glenn Beck som har ett eget program på FOX. Denna man har bland annat kallat Barack Obama för rasist och ifrågasatt om han över huvud taget är amerikansk medborgare. Han beundrar Sarah Palin som också är en av tepartyrörelsens största supporters. När man tittar närmare på de här personerna och deras ståndpunkter kan det ibland vara svårt att ta dem på allvar, men de har redan ett enormt inflytande på opinionen och politiken, och eftersom de är extrema får de också oerhört mycket utrymme i media. Tidigare i år hade Glenn Beck ett eget arrangemang på The Mall dit människor invirande i amerikanska flaggan kom resande från hela landet. Detta kallades ”the Restoring Honor Event” och retoriken var väldigt religiös och konservativ år det extrema hållet.

Åter till dagens stora evenemang. Det kan låta otroligt, men komikern och talkshowvärden Jon Stewart röstade nyligen fram som den person inom amerikansk media som mest folk litar på. Jag har följt hans show slaviskt hemma i Sverige och han har en fantastisk förmåga att kombinera humor med aktualiteter och satir. Många unga amerikaner som jag pratar med säger att de ser på Jon Stewarts show, ”The Daily Show”, för att få sina nyheter. De övriga kanalerna, mainstream media, går inte att lita på. Jon Stewart inte bara driver med överdrivna nyhetsrapporteringar, han pekar ut uppenbara felaktigheter och rena lögner också, så till den milda grad att det kan bli riktigt pinsamt för dem han ger sig på. Bland annat har han avslöjat att ett nyhetsprogram använde bilder från en gammal demonstration för att få folkmängden på en senare demonstration att verka större. Han har dessutom fått en TV-kanal att helt lägga ner ett kontroversiellt debattprogram, efter att han kritiserat det så hårt.

Genom allt så har han ändå alltid vidmakthållit att han är komiker i första hand och att han uppgift är att underhålla och få folk att skratta. Fram tills för några veckor sedan. Då kungjorde han att han skulle komma till Washington, DC och The Mall för att hålla sitt eget arrangemang: ”Rally to Restore Sanity”. Detta är i stort sett en show och underhållning, precis som hans program, men det är också så mycket mer än det. Det är även ett politiskt budskap. När han berättade om ”Rally to Restore Sanity” för första gången nämnde han den ”upptagna majoriteten”, de övriga amerikaner som inte klär ut sig i amerikanska flaggan och målar Hitlermustasch på Obama och tar med sig hagelgeväret till en massdemonstration, de som inte gör detta eftersom de har viktigare saker för sig. De jobbar, betalar sina lån, tar hand om barnen, städar och lagar mat osv. Jon Stewarts arrangemang var för dessa personer, de som vet att verkligheten inte är svart eller vit, att den nuvarande svåra ekonomiska situationen i landet inte kommer lösas över en natt och att terrorister inte lurar runt varje hörn.

Jag vet inga siffror än, men ansvariga för tunnelbanesystemet i Washintgon, DC har i alla fall uppskattat drygt 300 000 personer i rörelse i dag. Jag vet att The Mall var smockfullt av människor. Scenen var placerad framför Capitolium, och folkmassan sträckte sig hela vägen tillbaka till Washington monument. Det påminde mig mycket om Obamas installation. Det var fantastiskt att se och läsa allt skyltar som folk hade snickrat ihop. Många var putslustiga och sarkastiska, och alla med underliggande viktiga budskap. Precis i Jon Stewarts anda.

Och själva showen då? Det var naturligtvis helt fantastiskt bra. Jon Stewart slöt upp med sin komikerkollega Stephen Colbert, vars komik går ut på att han karaktäriserar en extrem republikan. När Jon Stewart berättade att han skulle ha ett ”Rally to Restore Sanity” så kontrade Stephen Colbert genast med sitt ”Rally to Keep Fear Alive”. Det slutade med att de slog samman sina arrangemang till ”Rally to Restore Sanity and/or Fear”. Det blev fantastiskt roligt och underhållande, och trots att jag knappt kunde se någonting från där jag stod så hade jag jättekul. Den som är intresserad av att se detta med egna ögon kan se hela showen på följande länk: Rally to Restore Sanity and/or Fear

Jag vet inte hur stort inflytande detta arrangemang kommer ha på opinionen eller på valet, men det var uppmuntrande och inspirerande att se alla som hade samlats under det budskap som dessa komiker ville få fram. Det finns inte bara extremister bland det amerikanska folket, det finns en stor portion vanliga, vettiga människor också. De hörs och syns inte lika mycket bara. De har viktigare saker för sig.

Jag lägger upp några bilder från dagens upplevelse, och även några bilder från när jag och mina kollegor på National Park Service campade i Catoctin Mountain Park för att filma soluppgången. Det var kallt som satan att sova i en stuga utan elektricitet mitt i oktober, men när solen steg över de sprakande höstfärgerna i parken så var det helt värt det.

För övrigt så älskar jag mitt jobb och önskar jag kunde spendera mer tid där! Jag har en hel del spännande projekt på gång som jag kan berätta mer om i nästa inlägg. Nu måste jag sova, för jag måste kliva upp tidigt i morgon och göra fruktsallad till hela min klass som ska träffas för lektion hemma hos Chris Palmer.

05 Oct

När Hollywood kom till campus

Bara för att impa lite (i alla fall på den delen av mina läsare som har sett åtminstone “Fight Club” eller “American History X”) så tänkte jag lägga upp några bilder från Edward Nortons besök på American University. Det var så stort tryck bland alla som ville se honom att de fick stänga igen salen när inga fler personer fick plats, och då stod fortfarande nästan hälften av alla som köat utanför. Jag var där i god tid och fick faktiskt en riktigt bra plats så jag är nöjd! Stjärnan själv var nästan 30 minuter försenad. När han väl kom var arrangörerna tvungna att gömma honom i trappuppgången för det blev sådan uppståndelse.

Till slut fick vi alla fall lyssna på honom när han svarade på frågor från studenterna om hans karriär och om hur han tänker när han jobbar med film. Det var intressant, men det var tydligt att han var en typiskt svår, djup, superseriös person, en klassisk filmsnubbe. Jag hade aldrig velat intervjua honom för han måste vara en reporters mardröm. Han slutade aldrig prata! Hans meningar tog aldrig slut. Han pratade dessutom långsamt och stannade upp då och då som för att tänka ordentligt på sina svar. Jaja, det var häftigt att få ha sett honom och mycket av vad han sa var intressant och lärorikt. Nu åter till den oglamorösa vardagen och skolarbetet!

04 Oct

I filmens värld

Världens längsta dag slutar sent. Denna söndag har ägnats åt det senaste filmprojektet som min grupp jobbar med i kursen Film and Video Production II. Vi lär oss använda riktig 16 mm film och jag var naturligtvis fotograf i min grupp. Vår film handlar om en tora som räddades från att förstöras under Förintelsen, och uppgiften är att försöka berätta historien med hjälp av skuggor och reflektioner. Jag hämtade ut Bolexkameran på skolan i onsdags och har tränat på att använda den hela helgen. Det gäller inte bara att kunna manövrera själva kameran utan också att kunna ladda och plocka ur filmrullen på rätt sätt.

Jag är lite nervös för nu i efterhand har jag kommit på en del saker som kan ha påverkat kvaliteten på det vi filmade i dag, men vi vet ju inte hur resultatet blir förrän rullarna kommer tillbaka från framkallningen. Det är en pärs för en videovan person som jag att behöva vänta på att få se slutproduktionen! Samtidigt är det ju oerhört spännande och roligt att jobba med film och om vi lyckats med det vi försökte få fram så kan det blir riktigt snyggt!

Min kära syster och Helena har lämnat USA nu och det var tydligen med nöd och näppe som de tog sig hem till Sverige! Flera timmars försening resulterade i att de fick rusa genom flygplatsen in Newark för att hinna med sitt plan, men tack och lov kom de med i tid och även resväskorna hann med planet. Saknar min kära syster redan!

David fyllde år i fredags så jag, Camilla och Helena väckte honom med vacker (?) sång på morgonen innan tjejerna skulle åka till flygplatsen. Jag hade köpt en present och hällde även upp ett glas vin åt honom som ”födelsedagsfrukost”. Efter att ha sagt hejdå till tjejerna så kröp han ner i sängen igen och sov ända tills jag väckte honom kl.13. Det kanske är orsaken varför man inte ska dricka vin till frukost?

I morgon kommer skådespelaren Edward Norton till American University för att prata om sin nya film och diskutera film i allmänhet med filmstudenterna. Naturligtvis är det megastort intresse för detta, men jag ska försöka klämma mig in på detta evenemang. Det vore ju spännande att få se honom i verkligheten, speciellt eftersom jag tycker han är en otroligt bra skådis. Om du är osäker på vem han är så säger jag bara Fight Club, American History X, Röd Drake, The Italian Job, Hulken…

På torsdag ska jag åter till National Park Service för att förhoppningsvis få min ID-bricka så jag kommer in på deras kontor. Jag har inte hört något om säkerhetskontrollen än, men märkligt nog verkar det som jag kanske kan börja jobba i alla fall. Jag träffade en kille på skolan som går samma program som mig, och han är praktikant på exakt samma avdelning på NPS just nu. Han sa att han gjort sin intervju i juni, men att hans säkerhetskontroll var klar först förra veckan. Det verkar dock inte ha stått i vägen för att han kunde jobba under tiden. Jag får väl veta mer om detta så småningom.

På listan över mina senaste projekt kan jag nu även lägga till en ansökan till American Universitys mentorsprogram. Det är min institution School of Communication (SOC) som parar ihop nuvarande studenter med alumner som i dag jobbar med det som studenterna sikar mot. Alumnen får vara studentens mentor under en termin och ge råd inför arbetslivet, granska CV/jobbansökningar/arbetsprover och nätverka. Det är inte tillåtet att be mentorn om jobb, utan personen ska vara ett stöd. Det här programmet är väldigt populärt, så det är hård konkurrens, men jag filar naturligtvis på en outstanding ansökan. Chris Palmer ska skriva mitt rekommendationsbrev!

Det börjar bli höst i DC och regnet bara skvalar utomhus numera. I normala fall har jag lätt för att bli lite höstdeppad när det händer, men just nu känns det bara mysigt. Det beror förmodligen på att jag är så lycklig och tillfreds för tillfället. Jag bor i en stad som jag älskar och där jag trivs kanonbra, jag pluggar och lär mig mer om något som jag är jätteintresserad av, jag har familj och vänner som jag tycker om och jag bor i en tokmysig lägenhet med en roommate som jag kommer kanonbra överens med. Kan man önska något mer? Hmm. Några fler timmar på dygnet ibland kanske.

01 Oct

TV-kändis

Jag lyckades fastna på bild när ABC Nightline var på besök och filmade en av våra lektioner i början av terminen. Det upptäckte jag i går när inslaget äntligen sändes på TV. Inslaget handlade (naturligtvis) om Chris Palmer och hans nya bok om fusk och etik vid inspelningar av naturdokumentärer. Jag lägger ut inslaget här så ni kan se det själva, för förutom att ni får se mig i min klassrumsmiljö så får ni ju dessutom lära er mer om min enastående lärare! Jag skymtas från och med 4:27 minuter in i inslaget.

ABC Nightline