Häromdagen diskuterade jag och en kollega sann lycka är egentligen. Han anser att en människa är lycklig på riktigt om han/hon kan vara lycklig och befinna sig var som helst på jorden med vem som helst och göra vad som helst – alltså inte vara beroende av platser, personer eller händelser för att vara lycklig. Det är en intressant tanke, men jag ville inte helt skriva under på den – eftersom jag är så otroligt lycklig just nu, och det beror ju i allra högsta grad på platsen, personerna och händelserna.
Infogas obligatorisk brasklapp: naturligtvis är jag inte olycklig när jag är hemma i Sverige med familj och vänner, men den som följt min blogg sådär hyfsat noga den här terminen har nog märkt att jag trivs jäkligt bra där jag är nu.
Det sköljer över mig som en våg till och från, från dag till dag. Det kan vara när jag promenerar upp för New Mexico Avenue mot campus, eller när jag krupit ner i min oerhört bekväma säng om kvällarna, eller när jag sitter på jobbet och skrattar tillsammans med kollegorna, eller när jag är ute på uppdrag och känner mig som ett med kameran. Då måste jag stanna upp i några sekunder och småle för mig själv. Tänk att jag bor i Washington, DC, studerar film på American University, bor bra i en jättemysig lägenhet, har många och fina vänner, jobbar med exakt det jag gillar på National Park Service…och varje dag öppnar sig nya möjligheter. Det känns viktigt att ta de där stunderna och njuta av lyckan, för det kommer inte att vara för alltid och en dag kommer jag drömma mig tillbaka till dessa dagar.
Jag lyckades spendera en helg i Iowa utan att ta ett enda foto. Det förklarar nog hur späckat mitt schema var. Det var dock helt klart värt det! Jag och Don och hans fru Sarah bodde hos Sarahs bror David och hans fru Rhonda i Des Moines. Jag sov på soffan i källaren och hade hela den våningen helt för mig själv, med eget badrum och allt. Klockrent! David och Rhonda var otroligt gästvänliga och trevliga, och det var faktiskt Rhondas 60-årskalas när jag och Don anlände på fredagskvällen. Så då fick jag träffa resten av den familjen, bland annat två extremt energiska tvillingar (Carter och Kennedy) i 5-årsåldern. Vi åt middag och tårta och öppnade presenter innan det var läggdags.
På lördagen for jag och Don ut till Lake Robbins Ballroom som ligger långt ute på vischan mellan (skördade) majsfält, närmaste städer var lilla Perry och Woodward. Där träffade vi ägaren Lynn och så Kip, den 102-åriga kvinnan som fortfarande jobbar där efter 79 år. Kip var verkligen en jättesöt liten tant som inte sa så jättemycket och hörde lite dåligt, men stretade på som vilken annan anställd på platsen.
Efter en inledande intervju med Lynn upptäckte vi att kamerans minneskort fylldes upp på tok för snabbt. Efter en stunds felsökning insåg jag till min fasa att jag fått futtiga 8 GB-kort i teknikrummet och inte 32 GB som jag normalt använder. Det var ingen rolig upptäckt när man rest 140 mil för att filma. Jag fick filma mycket ekonomiskt och sedan springa och ladda ner materialet i datorn så ofta jag kunde. Det kändes väldigt frustrerande just då, men i efterhand kom vi fram till att det på sätt och vis tvingade oss att inte filma för mycket, och detta kommer underlätta redigeringsprocessen för Don.
På söndagen lyckades Don få tag på några gamla kontakter (både han och Sarah kommer från Iowa ursprungligen) som hade ett produktionsbolag i Des Moines, och genom dem fick vi låna ett 16 GB P2-kort som gav oss lite mer utrymme att spela med. Vi filmade hela lördagen och söndagen och även en stund på måndagen innan det var dags att flyga hem igen.
Vi hade också det stora nöjet att få samarbeta med en lokal ljudtekniker. Han hette Fausto Ramon och kom från Omaha. Han var i grunden fotograf, men skötte enbart ljudet under vår inspelning. Han var otroligt trevlig och enkel att samarbeta med, och jag som fortfarande känner mig ganska ny på området som fotograf uppskattade enormt att han inte lade sig i eller försökte påverka mig i mitt jobb. Han hjälpte mig när jag bad om hjälp, men lät mig i övrigt sköta hela ansvaret för själva filmandet. Som sagt, oerhört trevlig och professionell person som jag hoppas få jobba med igen någon dag! Innan vi skildes åt på lördagskvällen så uppmuntrade han mig att fortsätta satsa på filmandet och att jag ”have an eye”.
Flygresan hem till DC blev försenad så jag klev inte över tröskeln hemma förrän halv ett på morgonen, ganska sliten efter en lång dag. Men då var det bara att sätta sig framför datorn och avsluta ett dokumentärutkast som jag skulle lämna in på lektionen nästa morgon! Jag hade försökt jobba på det under helgen och på planet, men tiden räckte inte till. Det blev bra till slut trots allt, för nästa morgon bad professor John Douglass mig läsa utkastet högt för klassen och sedan sa han att om jag inte fick National Park Service att producera detta åt mig så borde någon annan göra det. Det kändes jättekul att höra, för hans beröm väger tungt. Ännu bättre är att NPS faktiskt ska producera min korta dokumentär, och kanske till och med pitcha den vidare till andra kanaler… Vi får de vad det blir.
Nästa vecka är det Thanksgiving så alla är lediga från skolan (men har naturligtvis en massa uppgifter som måste göra ändå) och jag ska på mitt livs första riktiga Thanksgivingmiddag! Förra gången jag var i Washington vid denna tid så gick jag på restaurang tillsammans med min svenska rumskompis Lina och hennes familj som var på besök. I år är jag bjuden hem till Don och Sarah, och det ska bli jättekul! Jag har ju även lärt känna deras son Sean som var med och hjälpte till när vi spelade in förra videouppgiften om toran. Jag ser verkligen fram emot att få komma hem till en vanliga amerikansk familj och äta kalkon och pumpapaj och allt detta som hör till den här traditionen. Det blir som att kliva rakt in i en film på riktigt!

Den enda bilden jag tog på min resa till och från Iowa. Döm om min glädje när jag upptäckte de här lämpliga arbetsstationerna på flygplatsen i Milwaukee! Perfekt när man försöker plugga på resande fot.