Vi började dagen med att åka ut till The Ellipse som är gräsområdet utanför grinden bakom Vita Huset. Där står den nationella julgranen som presidenten tänder varje år under en stor direktsänd ceremoni. Det är ju denna ceremoni som vår PSA handlar om och vi hade stämt träff med en park ranger för att filma honom framför granen när han läste vårt manus. Så långt allt väl. Den park ranger som vi kontaktat har jobbat tillsammans videoavdelningen förut och gör sig jättebra framför kameran, och dessutom är han en supertrevlig kille. När vi möttes vid grindarna vid The Ellipe såg vi till vår glädje att två kranar var i fullt arbete med att dekorera granen, alltså skulle vi få perfekta bakgrundsbilder! Men precis när vi skulle börja filma dök en av NPS ansvariga upp och stoppade oss.

Vad jag sakta med säkert lär mig av att jobba för ett amerikanskt statligt verk är att egna initiativ inte alltid är en bra idé. Tydligen går det en gräns mellan the National Mall och President’s Parks vid The Ellipse. Dessa är alltså två olika parker och för Vita Husetavdelningen inom NPS så var det inte populärt att vi anlitat en park ranger från The Mall för att promota ett evenemang inom President’s Park. Trots att de alla jobbar för National Park Service så är det ändå väldigt noga att veta vilka territorier som ”tillhör” vem. Det var bara att avbryta filmningen och åka tillbaka till kontoret.

Efter flera olika turer med vår chef och våra kontaktpersoner löste vi situationen och bestämde att vi skulle åka ut till The Ellipse igen, men den här gången filma en park ranger från President’s Parks, och det blev ingen annan än samme man som stoppat oss tidigare samma dag. Han var dock på strålande humör (kanske för att han skulle bli filmad) och efter lite trugande så började han slappna av framför kameran. Jag försökte slå på min allra bästa charm för att få honom att släppa loss och le och säga orden med lite mer eftertryck. Jag fick en flashback från mina gamla programledardagar i Falun och hur jag tränades att ”gå genom rutan”. Det var sannerligen inte enkelt, men jag tror det blev bra till slut.

Vår PSA är tänkt att vara klar i början av nästa vecka, allra helst måndag eller tisdag så jag och min kollega var överens om att vi skulle jobba frenetiskt denna vecka för att få allt klart i tid. Frågan är dock hur den planen såg ut i hans huvud. Jag kunde inte jobba på tisdagen eftersom jag var tvungen att hjälpa till och filma ytterligare ett slutprojekt åt en av mina klasskamrater. Under dagen skickade jag ett sms till min kollega och bad honom ordna en sista uppgift till vår PSA. Vi ska nämligen även använda oss av det officiella materialet från förra årets ceremoni för att ge publiken bilder av hur det brukar se ut. Det har gått lite trögt att få loss materialet och utan det saknas en stor del av det vi ska redigera.

När jag kom till jobbet i dag anade jag i mitt bakhuvud att han inte hade fixat det. Döm om min förvåning när jag fick veta att han inte ens hade varit på jobbet dagen före – och han var inte där i dag heller! I dag var det onsdag och den absolut sista dagen då det kunde vara möjligt att få tag på folk inom organisationen, eftersom alla började packa sina väskor och ta långledigt för Thanksgiving. Det första jag gjorde var att ta kameran och bege mig bort till granen igen där jag lyckades ta flera kanonbra klippbilder av hur de klädde den med elektriskt ljus. Jag hade tur, det var mycket action vid granen just i dag, så jag filmade en hel del dramatiska sekvenser där kranarna glider upp och ner längs granen med långa strängar av ljus. Därefter fick jag kontakt med Vita Husetavdelningen som hjälpte mig med en DVD med allt videomaterial och dessutom stillbilder från tidigare ceremonier med olika presidenter som tände granen. En stor del av dagen gick även åt att reda ut jag använde mig av rätt format och att få över både ljud och bild från DVD:n. När klockan började närma sig fem och jag satt ensam kvar i hela byggnaden eftersom alla gått hem tidigare, då ringde min praktikantkollega.

Det första han sa var att han hade mailat vår kontaktperson på Vita Hustavdelningen i går (på uppmaning av mitt sms) och frågat om videomaterialet. Hade jag hade hört något? Undrade han så här sista timmen på dagen när ingen var kvar på jobbet längre. Jag förklarade lugnt att jag redan hade fixat det, plus foton och klippbilder på granen som blev klädd. Han blev så paff att han bara fick fram ”Oh shit” ett par gånger. Jag vet inte riktigt vilken hans ursprungliga plan var, och om han ens hade någon. För om jag inte hade fixat allt i dag så hade vi inte haft något alls att redigera de närmaste dagarna eftersom ingen kommer vara på plats förrän på måndag – när PSA:n helst ska vara klar. Dessutom ska han resa bort för att fira Thanksgiving och kommer inte tillbaka förrän ”lördag eller söndag”. Härligt. Tack.

Så jag kan inte låta bli att känna lite skadeglädje över att han blev så uppenbart ställd att jag hade fixat allt redan. Jag kan gå till min Thanksgivingmiddag i morgon och äta med gott samvete för jag har jobbat hårt den här veckan.

I övrigt så är jag tveksam till själva högtiden Thanksgiving eftersom den, som med de flesta historiska hyllningar, har en ganska snedvriden bakgrundshistoria. Det räcker med några snabba Googlesökningar för att inse att den fredliga bilden av ursprunget inte stämmer särskilt bra med verkligheten och för urinvånarna (indianerna) så är detta inte ett firande utan snarare en minnesdag för alla som brutalt slaktades till följd av att de europeiska bosättarna kom till Nordamerika…

…jag kan ju inte avsluta mitt inlägg så här deppigt och bittert! Jag kan glatt meddela att det är mindre än en månad tills jag står på svensk mark igen för jul- och nyårsfirande. 16 december landar jag i Sverige och det ska bli riktigt trevligt. Jag älskar jultider och om jag har räknat rätt så är det första advent på söndag? Nu börjar de dessutom fläska på ordentligt med pynt överallt här på stan också. Jag går ständigt omkring med ett litet pirr i magen.

Infogas obligatorisk brasklapp: naturligtvis är jag inte olycklig när jag är hemma i Sverige med familj och vänner, men den som följt min blogg sådär hyfsat noga den här terminen har nog märkt att jag trivs jäkligt bra där jag är nu.

Det sköljer över mig som en våg till och från, från dag till dag. Det kan vara när jag promenerar upp för New Mexico Avenue mot campus, eller när jag krupit ner i min oerhört bekväma säng om kvällarna, eller när jag sitter på jobbet och skrattar tillsammans med kollegorna, eller när jag är ute på uppdrag och känner mig som ett med kameran. Då måste jag stanna upp i några sekunder och småle för mig själv. Tänk att jag bor i Washington, DC, studerar film på American University, bor bra i en jättemysig lägenhet, har många och fina vänner, jobbar med exakt det jag gillar på National Park Service…och varje dag öppnar sig nya möjligheter. Det känns viktigt att ta de där stunderna och njuta av lyckan, för det kommer inte att vara för alltid och en dag kommer jag drömma mig tillbaka till dessa dagar.

Jag lyckades spendera en helg i Iowa utan att ta ett enda foto. Det förklarar nog hur späckat mitt schema var. Det var dock helt klart värt det! Jag och Don och hans fru Sarah bodde hos Sarahs bror David och hans fru Rhonda i Des Moines. Jag sov på soffan i källaren och hade hela den våningen helt för mig själv, med eget badrum och allt. Klockrent! David och Rhonda var otroligt gästvänliga och trevliga, och det var faktiskt Rhondas 60-årskalas när jag och Don anlände på fredagskvällen. Så då fick jag träffa resten av den familjen, bland annat två extremt energiska tvillingar (Carter och Kennedy) i 5-årsåldern. Vi åt middag och tårta och öppnade presenter innan det var läggdags.

På lördagen for jag och Don ut till Lake Robbins Ballroom som ligger långt ute på vischan mellan (skördade) majsfält, närmaste städer var lilla Perry och Woodward. Där träffade vi ägaren Lynn och så Kip, den 102-åriga kvinnan som fortfarande jobbar där efter 79 år. Kip var verkligen en jättesöt liten tant som inte sa så jättemycket och hörde lite dåligt, men stretade på som vilken annan anställd på platsen.

Efter en inledande intervju med Lynn upptäckte vi att kamerans minneskort fylldes upp på tok för snabbt. Efter en stunds felsökning insåg jag till min fasa att jag fått futtiga 8 GB-kort i teknikrummet och inte 32 GB som jag normalt använder. Det var ingen rolig upptäckt när man rest 140 mil för att filma. Jag fick filma mycket ekonomiskt och sedan springa och ladda ner materialet i datorn så ofta jag kunde. Det kändes väldigt frustrerande just då, men i efterhand kom vi fram till att det på sätt och vis tvingade oss att inte filma för mycket, och detta kommer underlätta redigeringsprocessen för Don.

På söndagen lyckades Don få tag på några gamla kontakter (både han och Sarah kommer från Iowa ursprungligen) som hade ett produktionsbolag i Des Moines, och genom dem fick vi låna ett 16 GB P2-kort som gav oss lite mer utrymme att spela med. Vi filmade hela lördagen och söndagen och även en stund på måndagen innan det var dags att flyga hem igen.

Vi hade också det stora nöjet att få samarbeta med en lokal ljudtekniker. Han hette Fausto Ramon och kom från Omaha. Han var i grunden fotograf, men skötte enbart ljudet under vår inspelning. Han var otroligt trevlig och enkel att samarbeta med, och jag som fortfarande känner mig ganska ny på området som fotograf uppskattade enormt att han inte lade sig i eller försökte påverka mig i mitt jobb. Han hjälpte mig när jag bad om hjälp, men lät mig i övrigt sköta hela ansvaret för själva filmandet. Som sagt, oerhört trevlig och professionell person som jag hoppas få jobba med igen någon dag! Innan vi skildes åt på lördagskvällen så uppmuntrade han mig att fortsätta satsa på filmandet och att jag ”have an eye”.

Flygresan hem till DC blev försenad så jag klev inte över tröskeln hemma förrän halv ett på morgonen, ganska sliten efter en lång dag. Men då var det bara att sätta sig framför datorn och avsluta ett dokumentärutkast som jag skulle lämna in på lektionen nästa morgon! Jag hade försökt jobba på det under helgen och på planet, men tiden räckte inte till. Det blev bra till slut trots allt, för nästa morgon bad professor John Douglass mig läsa utkastet högt för klassen och sedan sa han att om jag inte fick National Park Service att producera detta åt mig så borde någon annan göra det. Det kändes jättekul att höra, för hans beröm väger tungt. Ännu bättre är att NPS faktiskt ska producera min korta dokumentär, och kanske till och med pitcha den vidare till andra kanaler… Vi får de vad det blir.

Nästa vecka är det Thanksgiving så alla är lediga från skolan (men har naturligtvis en massa uppgifter som måste göra ändå) och jag ska på mitt livs första riktiga Thanksgivingmiddag! Förra gången jag var i Washington vid denna tid så gick jag på restaurang tillsammans med min svenska rumskompis Lina och hennes familj som var på besök. I år är jag bjuden hem till Don och Sarah, och det ska bli jättekul! Jag har ju även lärt känna deras son Sean som var med och hjälpte till när vi spelade in förra videouppgiften om toran. Jag ser verkligen fram emot att få komma hem till en vanliga amerikansk familj och äta kalkon och pumpapaj och allt detta som hör till den här traditionen. Det blir som att kliva rakt in i en film på riktigt!

David och jag gick loss som småbarn i en godisbutik och plöjde tavel- och krimskramsavdelningen. Det blev en himla massa fniss och plock i och ur kundvagnen, men vi hann hem i tid till festen och fick upp vår nya konst på väggarna. Solrummet har fått en extra “kitchig” look medan vardagsrummet är nästan skrämmande ståtligt. Hehe. Ni kan ju se och bedöma själva: