29 Nov

System of a Down spelar tillsammans i Sverige i sommar!

Jag måste bara uttrycka min enorma lycka och glädje över att mitt favoritband System of a Down har återförenats för att spela tillsammans igen i sommar! Och inte nog med det – de kommer till Sverige dessutom!! 17 juni tänker jag vara på plats i Göteborg! Jag trodde faktiskt inte att de någonsin skulle spela ihop igen…tänk att jag får chansen att se dem live! Och det ska naturligtvis bli fantastiskt att se världens bäste Serj igen!! Aaaaaah, vilken lycka!

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=3NQwqkIfY-g[/youtube]

26 Nov

Mätt och tacksam

Varning! Detta blir ett bidlinlägg och du bör inte vara hungrig när du ögnar igenom för det blir många bilder på mat, mat, mat. Det är ju trots allt detta som den amerikanska högtiden Thanksgiving går ut på nu för tiden. I dag har jag varit hemma hos Don och Sarah som jag ju for till Iowa med tidigare. Sarah satte all sin heder i sitt arbete i köket och det lönade sig verkligen. Jag är så mätt att jag nog inte ens kan tänka på mat förrän om några dagar. Puuuuuh. Men det var härligt att få uppleva det på riktigt, precis som i en film, hihi. Se nedan och njut av alla dessa läckerheter.

Sarah gjorde ett så bra jobb med kalkonen att köttet i princip föll av benen. Det var bara att börja skära upp på en gång.

Nytillagad och HET kalkon.

Stereotypiskt nog samlades männen i vardagsrummet framför fotbollsmatchen.

Tranbärssylt.

Sarahs och Dons väninna Debbie tog med sig denna smaskiga sallad.

Middagsbordet är dukat!

Sparris tillagad i lönnsirap...mmmmm.

Mina välfyllda tallrikar! Mums!

Jag klarade det! Pust.

Lite efterrätt fick jag ner också. Pecanpaj med hemmagjord glass.

Puh! Sedan var det bara att pusta ut i soffan i några timmar.

25 Nov

Slit och skadeglädje

Är det okej att vara lite skadeglad? Det sägs ju att skadeglädje är den enda sanna glädjen och vissa dagar känns det verkligen som att det stämmer.

Jag har fått få mycket gjort i dag. Som de flesta kanske vet så är det Thanksgiving här i USA just nu, och det innebär att många tar långledigt och reser bort för att fira med familjen. Det är inte så lämpligt om man jobbar med ett videoprojekt som måste vara klart inom de närmaste dagarna. Måndagen var en dag på jobbet med många toppar och dalar för mig och en av mina NPS-praktikantkollegor.

Vi började dagen med att åka ut till The Ellipse som är gräsområdet utanför grinden bakom Vita Huset. Där står den nationella julgranen som presidenten tänder varje år under en stor direktsänd ceremoni. Det är ju denna ceremoni som vår PSA handlar om och vi hade stämt träff med en park ranger för att filma honom framför granen när han läste vårt manus. Så långt allt väl. Den park ranger som vi kontaktat har jobbat tillsammans videoavdelningen förut och gör sig jättebra framför kameran, och dessutom är han en supertrevlig kille. När vi möttes vid grindarna vid The Ellipe såg vi till vår glädje att två kranar var i fullt arbete med att dekorera granen, alltså skulle vi få perfekta bakgrundsbilder! Men precis när vi skulle börja filma dök en av NPS ansvariga upp och stoppade oss.

Vad jag sakta med säkert lär mig av att jobba för ett amerikanskt statligt verk är att egna initiativ inte alltid är en bra idé. Tydligen går det en gräns mellan the National Mall och President’s Parks vid The Ellipse. Dessa är alltså två olika parker och för Vita Husetavdelningen inom NPS så var det inte populärt att vi anlitat en park ranger från The Mall för att promota ett evenemang inom President’s Park. Trots att de alla jobbar för National Park Service så är det ändå väldigt noga att veta vilka territorier som ”tillhör” vem. Det var bara att avbryta filmningen och åka tillbaka till kontoret.

Efter flera olika turer med vår chef och våra kontaktpersoner löste vi situationen och bestämde att vi skulle åka ut till The Ellipse igen, men den här gången filma en park ranger från President’s Parks, och det blev ingen annan än samme man som stoppat oss tidigare samma dag. Han var dock på strålande humör (kanske för att han skulle bli filmad) och efter lite trugande så började han slappna av framför kameran. Jag försökte slå på min allra bästa charm för att få honom att släppa loss och le och säga orden med lite mer eftertryck. Jag fick en flashback från mina gamla programledardagar i Falun och hur jag tränades att ”gå genom rutan”. Det var sannerligen inte enkelt, men jag tror det blev bra till slut.

Vår PSA är tänkt att vara klar i början av nästa vecka, allra helst måndag eller tisdag så jag och min kollega var överens om att vi skulle jobba frenetiskt denna vecka för att få allt klart i tid. Frågan är dock hur den planen såg ut i hans huvud. Jag kunde inte jobba på tisdagen eftersom jag var tvungen att hjälpa till och filma ytterligare ett slutprojekt åt en av mina klasskamrater. Under dagen skickade jag ett sms till min kollega och bad honom ordna en sista uppgift till vår PSA. Vi ska nämligen även använda oss av det officiella materialet från förra årets ceremoni för att ge publiken bilder av hur det brukar se ut. Det har gått lite trögt att få loss materialet och utan det saknas en stor del av det vi ska redigera.

När jag kom till jobbet i dag anade jag i mitt bakhuvud att han inte hade fixat det. Döm om min förvåning när jag fick veta att han inte ens hade varit på jobbet dagen före – och han var inte där i dag heller! I dag var det onsdag och den absolut sista dagen då det kunde vara möjligt att få tag på folk inom organisationen, eftersom alla började packa sina väskor och ta långledigt för Thanksgiving. Det första jag gjorde var att ta kameran och bege mig bort till granen igen där jag lyckades ta flera kanonbra klippbilder av hur de klädde den med elektriskt ljus. Jag hade tur, det var mycket action vid granen just i dag, så jag filmade en hel del dramatiska sekvenser där kranarna glider upp och ner längs granen med långa strängar av ljus. Därefter fick jag kontakt med Vita Husetavdelningen som hjälpte mig med en DVD med allt videomaterial och dessutom stillbilder från tidigare ceremonier med olika presidenter som tände granen. En stor del av dagen gick även åt att reda ut jag använde mig av rätt format och att få över både ljud och bild från DVD:n. När klockan började närma sig fem och jag satt ensam kvar i hela byggnaden eftersom alla gått hem tidigare, då ringde min praktikantkollega.

Det första han sa var att han hade mailat vår kontaktperson på Vita Hustavdelningen i går (på uppmaning av mitt sms) och frågat om videomaterialet. Hade jag hade hört något? Undrade han så här sista timmen på dagen när ingen var kvar på jobbet längre. Jag förklarade lugnt att jag redan hade fixat det, plus foton och klippbilder på granen som blev klädd. Han blev så paff att han bara fick fram ”Oh shit” ett par gånger. Jag vet inte riktigt vilken hans ursprungliga plan var, och om han ens hade någon. För om jag inte hade fixat allt i dag så hade vi inte haft något alls att redigera de närmaste dagarna eftersom ingen kommer vara på plats förrän på måndag – när PSA:n helst ska vara klar. Dessutom ska han resa bort för att fira Thanksgiving och kommer inte tillbaka förrän ”lördag eller söndag”. Härligt. Tack.

Så jag kan inte låta bli att känna lite skadeglädje över att han blev så uppenbart ställd att jag hade fixat allt redan. Jag kan gå till min Thanksgivingmiddag i morgon och äta med gott samvete för jag har jobbat hårt den här veckan.

I övrigt så är jag tveksam till själva högtiden Thanksgiving eftersom den, som med de flesta historiska hyllningar, har en ganska snedvriden bakgrundshistoria. Det räcker med några snabba Googlesökningar för att inse att den fredliga bilden av ursprunget inte stämmer särskilt bra med verkligheten och för urinvånarna (indianerna) så är detta inte ett firande utan snarare en minnesdag för alla som brutalt slaktades till följd av att de europeiska bosättarna kom till Nordamerika…

…jag kan ju inte avsluta mitt inlägg så här deppigt och bittert! Jag kan glatt meddela att det är mindre än en månad tills jag står på svensk mark igen för jul- och nyårsfirande. 16 december landar jag i Sverige och det ska bli riktigt trevligt. Jag älskar jultider och om jag har räknat rätt så är det första advent på söndag? Nu börjar de dessutom fläska på ordentligt med pynt överallt här på stan också. Jag går ständigt omkring med ett litet pirr i magen.

21 Nov

Iowa tur och retur

Häromdagen diskuterade jag och en kollega sann lycka är egentligen. Han anser att en människa är lycklig på riktigt om han/hon kan vara lycklig och befinna sig var som helst på jorden med vem som helst och göra vad som helst – alltså inte vara beroende av platser, personer eller händelser för att vara lycklig. Det är en intressant tanke, men jag ville inte helt skriva under på den – eftersom jag är så otroligt lycklig just nu, och det beror ju i allra högsta grad på platsen, personerna och händelserna.

Infogas obligatorisk brasklapp: naturligtvis är jag inte olycklig när jag är hemma i Sverige med familj och vänner, men den som följt min blogg sådär hyfsat noga den här terminen har nog märkt att jag trivs jäkligt bra där jag är nu.

Det sköljer över mig som en våg till och från, från dag till dag. Det kan vara när jag promenerar upp för New Mexico Avenue mot campus, eller när jag krupit ner i min oerhört bekväma säng om kvällarna, eller när jag sitter på jobbet och skrattar tillsammans med kollegorna, eller när jag är ute på uppdrag och känner mig som ett med kameran. Då måste jag stanna upp i några sekunder och småle för mig själv. Tänk att jag bor i Washington, DC, studerar film på American University, bor bra i en jättemysig lägenhet, har många och fina vänner, jobbar med exakt det jag gillar på National Park Service…och varje dag öppnar sig nya möjligheter. Det känns viktigt att ta de där stunderna och njuta av lyckan, för det kommer inte att vara för alltid och en dag kommer jag drömma mig tillbaka till dessa dagar.

Jag lyckades spendera en helg i Iowa utan att ta ett enda foto. Det förklarar nog hur späckat mitt schema var. Det var dock helt klart värt det! Jag och Don och hans fru Sarah bodde hos Sarahs bror David och hans fru Rhonda i Des Moines. Jag sov på soffan i källaren och hade hela den våningen helt för mig själv, med eget badrum och allt. Klockrent! David och Rhonda var otroligt gästvänliga och trevliga, och det var faktiskt Rhondas 60-årskalas när jag och Don anlände på fredagskvällen. Så då fick jag träffa resten av den familjen, bland annat två extremt energiska tvillingar (Carter och Kennedy) i 5-årsåldern. Vi åt middag och tårta och öppnade presenter innan det var läggdags.

På lördagen for jag och Don ut till Lake Robbins Ballroom som ligger långt ute på vischan mellan (skördade) majsfält, närmaste städer var lilla Perry och Woodward. Där träffade vi ägaren Lynn och så Kip, den 102-åriga kvinnan som fortfarande jobbar där efter 79 år. Kip var verkligen en jättesöt liten tant som inte sa så jättemycket och hörde lite dåligt, men stretade på som vilken annan anställd på platsen.

Efter en inledande intervju med Lynn upptäckte vi att kamerans minneskort fylldes upp på tok för snabbt. Efter en stunds felsökning insåg jag till min fasa att jag fått futtiga 8 GB-kort i teknikrummet och inte 32 GB som jag normalt använder. Det var ingen rolig upptäckt när man rest 140 mil för att filma. Jag fick filma mycket ekonomiskt och sedan springa och ladda ner materialet i datorn så ofta jag kunde. Det kändes väldigt frustrerande just då, men i efterhand kom vi fram till att det på sätt och vis tvingade oss att inte filma för mycket, och detta kommer underlätta redigeringsprocessen för Don.

På söndagen lyckades Don få tag på några gamla kontakter (både han och Sarah kommer från Iowa ursprungligen) som hade ett produktionsbolag i Des Moines, och genom dem fick vi låna ett 16 GB P2-kort som gav oss lite mer utrymme att spela med. Vi filmade hela lördagen och söndagen och även en stund på måndagen innan det var dags att flyga hem igen.

Vi hade också det stora nöjet att få samarbeta med en lokal ljudtekniker. Han hette Fausto Ramon och kom från Omaha. Han var i grunden fotograf, men skötte enbart ljudet under vår inspelning. Han var otroligt trevlig och enkel att samarbeta med, och jag som fortfarande känner mig ganska ny på området som fotograf uppskattade enormt att han inte lade sig i eller försökte påverka mig i mitt jobb. Han hjälpte mig när jag bad om hjälp, men lät mig i övrigt sköta hela ansvaret för själva filmandet. Som sagt, oerhört trevlig och professionell person som jag hoppas få jobba med igen någon dag! Innan vi skildes åt på lördagskvällen så uppmuntrade han mig att fortsätta satsa på filmandet och att jag ”have an eye”.

Flygresan hem till DC blev försenad så jag klev inte över tröskeln hemma förrän halv ett på morgonen, ganska sliten efter en lång dag. Men då var det bara att sätta sig framför datorn och avsluta ett dokumentärutkast som jag skulle lämna in på lektionen nästa morgon! Jag hade försökt jobba på det under helgen och på planet, men tiden räckte inte till. Det blev bra till slut trots allt, för nästa morgon bad professor John Douglass mig läsa utkastet högt för klassen och sedan sa han att om jag inte fick National Park Service att producera detta åt mig så borde någon annan göra det. Det kändes jättekul att höra, för hans beröm väger tungt. Ännu bättre är att NPS faktiskt ska producera min korta dokumentär, och kanske till och med pitcha den vidare till andra kanaler… Vi får de vad det blir.

Nästa vecka är det Thanksgiving så alla är lediga från skolan (men har naturligtvis en massa uppgifter som måste göra ändå) och jag ska på mitt livs första riktiga Thanksgivingmiddag! Förra gången jag var i Washington vid denna tid så gick jag på restaurang tillsammans med min svenska rumskompis Lina och hennes familj som var på besök. I år är jag bjuden hem till Don och Sarah, och det ska bli jättekul! Jag har ju även lärt känna deras son Sean som var med och hjälpte till när vi spelade in förra videouppgiften om toran. Jag ser verkligen fram emot att få komma hem till en vanliga amerikansk familj och äta kalkon och pumpapaj och allt detta som hör till den här traditionen. Det blir som att kliva rakt in i en film på riktigt!

Den enda bilden jag tog på min resa till och från Iowa. Döm om min glädje när jag upptäckte de här lämpliga arbetsstationerna på flygplatsen i Milwaukee! Perfekt när man försöker plugga på resande fot.

16 Nov

En liten mening betyder så mycket

Jag har överlevt några väldigt långa dagar i Iowa, men nu är jag åter igen på hemmaplan i Washington, DC. Hela upplevelsen har varit fantastisk och jag kan knappt vänta tills jag får se resultatet när Don har redigerat mitt material. Trots lite tekniska svårigheter så lyckades jag få riktigt bra bilder och jag är så glad att jag fick följa med på denna resa!

Mer detaljer från resan kommer i ett senare inlägg, jag måste nämligen ta itu med nästa stundande projekt nu, vilket innebär en himla massa skrivande. Jag tänkte dock i vanlig ordning passa på att skryta lite och delar därför med mig av några korta rader som min film/video-lärare Maggie Stogner (som bland annat jobbar nio år på National Geographic innan hon blev startade sitt eget produktionsbolag) skrev till mig i ett mail nyligen. Jag mailade och frågade henne om det gick bra att jag lämnade in några kompletterande uppgifter på lektionen nästa vecka och hon svarade:

“Next week is fine. Have fun in Iowa!!! Really impressed with your filming and so delighted you’re pursuing cinematography!”

09 Nov

Väggarna ska ha sitt

Eftersom vi äntligen har fått upp lite saker på väggarna här hemma så tänkte jag att det kanske vore dags med en bilduppdatering från vår lägenhet. I går när David och jag städade och styrde upp inför vår inflyttningsfest insåg vi att våra väggar var helt nakna. Så vi for i ilfart till Marshall’s, en butik som säljer alla de där varorna som blev över eller av någon anledning inte såldes på andra butiker. Här kan man hitta allt möjligt skräp och helt fantastiska fynd till låga priser.

David och jag gick loss som småbarn i en godisbutik och plöjde tavel- och krimskramsavdelningen. Det blev en himla massa fniss och plock i och ur kundvagnen, men vi hann hem i tid till festen och fick upp vår nya konst på väggarna. Solrummet har fått en extra “kitchig” look medan vardagsrummet är nästan skrämmande ståtligt. Hehe. Ni kan ju se och bedöma själva:

Så här ser det ut i mitt rum just nu.

Dessa schyssta gitarrtavlor pryder väggen över sängen.

Det här snygga collaget har jag inte köpt på Marshall's utan tillverkat själv i Photoshop!

Vårt überståtliga vardagsrum.

"Matsalen", eller vad sjutton man ska kalla detta lilla område före köket.

Vårt mysiga lilla solrum med dess nya kitchiga look!

Fönstret bakom röda gardinen leder in till Davids rum.

Det rosa rådjuret är en present från Davids kompis Nelson.

Coolaste och sötaste tavlan!