30 Jan

Lyckan i att få gräva runt i National Geographics teknikrum

Tjoho, i fredags mötte jag och Ted Roach cinematographer Doug Gritzmacher på National Geographic för att hämta filmutrustning till inspelningen på måndag. Jag kände mig väldigt liten i dessa stora och eleganta lokaler. I entrén möttes jag av enorma förstoringar av några av deras snyggaste men tidigare opublicerade foton. Sedan tog vi hissen ner och vandrade genom långa korridorer innan vi nådde teknikrummet. Väl på plats fick jag och Ted (som också är en American University graduate film student) hjälpa till att kontrollera att alla prylar som vi hämtade ut funkade som de skulle och packa dem snyggt i stora koffertar.

Till min stora glädje tog sig Doug tid att stanna upp och förklara hur olika delar av utrustningen funkar, precis som en lärare. Han skulle ju i princip bara kunna lasta på oss allt smågöra (som att lyckas pressa in alla delar av en wally dolly i dess pluttiga fodral) och sedan fortsätta göra sitt jobb, men han ville gärna visa och förklara vad det egentligen var vi packade med oss. Jag slukar varenda ord han säger. Drömmen är ju att en dag i princip ha hans jobb. Detta är ju en riktig gratsichans att få följa med och lära sig av en person i branschen just nu, mitt under produktion för en erkänd och respekterad organisation. Detta ingår inte i min skolutbildning, detta är en av dessa möjligheter som livet kastar framför näsan på oss någon gång då och då.

Vi fyllde koffertarna med ljusutrustning, ljudutrustning, en wally dolly, en kamera (Sony EX3), objektiv, en himla massa kablar av olika slag och så en nano flash. Nano flashen var lite nyhet även för Doug så han, jag och Ted lyssnade intresserat medan Jesse som jobbade i teknikrummet instruerade. Det som är så spännande, men samtidigt så överväldigande, med denna bransch är att tekniken utvecklas och förändras i rasande fart. Prylar som fanns i allas teknikväskor för några år sedan samlar damm på en hylla i dag.

På måndag blir det tidig uppstigning eftersom Maggie vill vara på plats på Penn Museum i Philadelphia (cirka 22 mil norr om Washington, DC) redan vid tiotiden på morgonen. Jag räknar med en lång dag, men jag ser väldigt mycket fram emot det!

25 Jan

Äntligen en “äkta” amerikansk arbetare

Det har kommit! Äntligen har det kommit! I dag hittade jag ett kuvert från Social Security Administration i min brevlåda, och vad innehöll det? Jo, mitt alldeles egna Social Security Card med mitt alldeles egna Social Security Number (SSN). Från och med i dag har även jag ett SSN som jag kan uppge och använda till officiella uppgifter. Nu blir jag en “riktig” person i USA. Det känns stort.

Så här ser ett osignerat Social Security Card ut. Jag har censurerat mitt Social Security Number av säkerhetsskäl.

Och en liten signatur på det då!

23 Jan

Glädjen att glädja

Jag fick en väldigt otrevlig överraskning när jag kom tillbaka till USA efter jullovet. Min lärare, min store favorit, Chris Palmer har blivit väldigt sjuk med hjärtproblem. Detta är inte bara tufft för honom fysiskt utan även psykiskt, eftersom han varit hälsan själv genom hela sitt liv och ständigt tränat, ätit rätt och hållit sig borta från alla former av droger. Detta är mannen som kliver upp klockan fem på morgonen och gör yoga, och han har väldigt svårt att förlika sig med tanken att han kan bli riktigt sjuk.

Eftersom han betytt så otroligt mycket för mig redan under så kort tid, och eftersom han är en person som ständigt ställer upp dag som natt och i vått och torrt för sina medmänniskor, inte minst sina studenter, så ville jag göra något att muntra upp honom. Jag kontaktade min förra klasskamrater från Chris Palmers kurs förra terminen och föreslog att vi gjorde en krya-på-dig-video åt honom. De flesta var intresserade, men inte alla hade möjlighet att delta.

Jag stämde träff med ett par stycken på skolan och så filmade jag dem i lite olika miljöer. Varje person talade direkt till kameran och berättade för Chris hur mycket han betytt för dem och att de hoppades att han skulle tillfriskna snart. Jag spelade sedan in ett eget meddelande som blev som en introduktion till videon, där jag sa att jag hade velat skicka ett kort till honom, men en video kändes lite mer intressant – jag går ju en filmutbildning trots allt! Sedan sa jag att jag saknade honom och tänker jättemycket på honom, och hoppades att han mådde bättre, och att det var fler som ville hälsa – för hur bättre behandla ett slitet hjärta än att överösa det med kärlek?

Det dröjde en dag ungefär efter att jag skickat videon, sedan fick jag ett långt mail i inkorgen. Chris var jätterörd och tacksam för alla fina ord och skrev att han absolut skulle bli frisk snart när han fick så mycket kärlek och omtanke från sina studenter. Han skickade ett mail till hela gruppen, och ett specifikt till mig, som ”the ringleader”, som han kallade det.

Det är fantastiskt hur glad man själv blir av att glädja någon annan. Det kan låta kliché, men jag tror jag börjar fatta vad alla artister menar när de svarar på frågan om varför de uppträder och skapar, och de säger att de bara vill göra folk glada. Det är så enkelt egentligen. Det kan vara så svårt att visa känslor och säga saker som ”jag saknar dig” eller ”jag tänker på dig”, men åh så underbart det är att höra. Mer kärlek till folket!

22 Jan

På uppdrag för National Geographic

Glädjen är på topp just nu för jag fått ett erbjudande som kanske verkar ganska enkelt vid första anblick, men som i verkligheten betyder väldigt mycket. Om lite drygt en vecka åker jag med en av mina lärare och hennes crew till Philadelphia för att filma åt National Geographic. Jag blir både förväntansfull och nervös när jag tänker på det!

Jag har ju tidigare nämnt min lärare Maggie Stogner, förra terminen hade jag henne i kursen ”Film and Video Production II” och i år läser jag hennes kurs ”Advanced Writing for Documentary”. Hon har tidigare jobbat på National Geographic, men driver i dag ett eget produktionsbolag och gör fortfarande en hel del jobb åt NG. Under förra terminen nämnde hon bland annat ett av hennes projekt var att producera all video till en utställning åt dem. Utställningen handlar om arkeologi och har ett Indiana Jones-tema. Maggie for bland annat till Kalifornien och spelade in ett välkomstmeddelande med Harrison Ford. Utställningen har premiär i april och kommer att flyttas mellan olika större salonger i landet.

Häromdagen fick jag ett e-mail från Maggie som undrade om jag kunde tänka mig att följa med och assistera vid en inspelning till utställningen. Hon åker tillsammans med sin cinematographer och ytterligare en person till Philadelphia där de ska filma flera viktiga föremål åt utställningen. Jag blev så otroligt smickrad och glad att hon bad mig av alla människor! Hon som har så mycket erfarenhet och kontakter inom branschen borde kunna få tag på nästan vem som helst, men nej, hon frågade mig. Jag ska egentligen jobba i TV-studion den dagen, men lyckades få ledigt eftersom jag har världens bästa chef.

Jag kommer förmodligen mest att assistera med ljussättning och ljudinspelning efter som hennes cinematographer sköter själva filmandet. Det finns ingen riktig svensk översättning till titeln cinematographer, men det är den person som vid en filminspelning ansvarar för hur allt ser ut i bild. Vilken stämning som ska skapas i en scen, vilket ljus som ska användas, vilka vinklar som funkar, om skärpan ska förflytta sig…kort och gott, det är i princip det jobbet jag vill ha en dag! Så detta blir en fantastisk chans för mig att få lära mig av en riktig cinematographer. Dessutom hoppas jag ju att om jag gör bra ifrån mig så blir jag ihågkommen och får fler erbjudanden.

Här kan ni se en liten trailer för utställningen:

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=jkdcHArwczY[/youtube]

16 Jan

Sådär allmänt vardagsnöjd

Vi har fått nya grannar ovanpå. Det slamrar och dundrar i hela huset när de flyttar in. Jag är väldigt glad att vi bor på bottenvåningen, det hade varit ett rent helvete att försöka baxa möbler upp för den trappan. David och jag dröp av svett när vi pressade in våra tre soffor i lägenheten förra året.

Förra veckan hade jag mina första lektioner i två av mina kurser, ”Practice of Environmentalism” och ”Advanced Writing for Documentary”. Jag är väldigt peppad inför båda kurserna! Introduktionen har varit väldigt intressant och spännande. I mars börjar min tredje kurs, ”Cinematography”. Den inleds senare än de andra kurserna eftersom den är mer intensiv, jag kommer då ha lektion mellan 9-17 på lördagar. Denna termin kommer innebära ett extremt pressat schema för min del. Förutom dessa kurser har jag ju min praktik på National Park Service och mitt nya jobb i TV-studion på campus.

I morgon måndag är det en nationell helgdag i USA, nämligen Martin Luther King Day. Då har jag inga lektioner och inget jobb, men kommer ha en del att göra ändå. Jag ska bland annat träffa medlemmarna i den grupp jag där blivit indelad i kursen ”Practice of Environmentalism”. Vårt fokus är Natural History och överhängande tema i årets kurs är ”Aliens among us”. Och med ”aliens” menas inte utomjordingar utan ”främlingar”. Det är ett passande tema inför vår stundande resa till Galapagosöarna som ju drabbats hårt av ”främlingars invasion”, det vill säga människor och de utomstående arter som vi fört med oss dit.

Det är otroligt skönt att vara tillbaka i DC. Den känslan är ingen reaktion på varifrån jag kom utan snarare en affektion av var jag är. Det är svårt att sätta fingret på det, men jag känner mig otroligt hemma här. Alla som någon gång bott någonstans där de inte kände sig hemma eller flyttat någonstans där de verkligen kände sig hemma förstår den känslan. Det handlar om att vara sådär allmänt vardagsnöjd med livet. Skola, praktik, jobb, fritid uppslukar varje ledig stund och allt känns bara roligt.

10 Jan

Chris Palmer på svensk radio

Min lärare Chris Palmer har nått Sveriges gränser med sin bok och sitt budskap om bedrägeri och etik inom naturfilmsbranschen. Nyligen intervjuades han av Sveriges Radio till programmet “Medierna”. Han mailade mig och berättade att han varit med i programmet, och tydligen hade han pratat om mig också! Det kom naturligtvis inte med i det slutgiltiga reportaget (jag hade ju inget med storyn att göra) men det var roligt att han uppmärksammat mig, hehe. Inslaget med Chris Palmer sändes denna veckan och går att lyssna på här: Medierna.