26 Jun

Trefaldig Emmyvinst!

Det är ju drygt två år sedan jag var inblandad, men jag tycker ändå jag borde kunna suga åt mig lite grann av äran för de tre Emmys som dokumentären “Washington in the 70s” kammade hem i går. Våren 2009 hade jag min första praktik i Washington, DC och då på den lokala PBS-stationen WETA-TV26. Där assisterade jag producenten Simon Epstein med tonvis av bild-och videoresearch till två dokumentärer, en om Washington, DC på 70-talet och en om Washington, DC på 60-talet. Det blev ett oändligt antal timmar mellan dammiga hyllor på National Archives och Library of Congress där jag rödögt glodde genom gamla nyhetssändningar och andra videoupptagningar, eller bläddrade genom gamla fotografier. Jag assisterade även vid tre intervjuer: före detta borgmästaren Marion Barry, toppjournalisten Connie Chung och talkshowvärden Maury Povich. Det var en mycket lärorik upplevelse som hade stor inverkan på mitt beslut att fortsätta på dokumentärspåret. Dokumentären “Washington in the 70s” vann i kategorierna Bästa historiska dokumentär, Bästa ljud och Bästa redigering. Grattis till mina gamla kollegor på WETA!

20 Jun

När verkligheten överträffar fantasin

De som inte känner mig kommer förmodligen tycka att min eufori över den här händelsen är lite överdriven. De som känner mig vet hur stort och viktigt detta var för mig och förstår hur otroligt lycklig jag är just nu. Jag inledde den här bloggen för knappt ett år sedan med ett långt inlägg om när jag såg Serj Tankians konsert i Göteborg och hade den stora lyckan och turen att få träffa honom snabbt före konserten då jag fick en autograf och en bild tillsammans. Sedan dess har jag älskat den bilden, ofta tänkt på det ögonblicket och känt mig evigt tacksam för att jag lyckades träffa min store idol och hjälte.

Jag trodde aldrig jag skulle kunna toppa det. Jag trodde att det hade varit det stora ögonblicket, den största dagen. Fram tills i går. Jag är ju hemma i Sverige för sommaren och har befunnit mig i Göteborg de senaste dagarna. Mitt absoluta favoritband – bandet där Serj är frontman – System of a Down, spelade på festivalen Metaltown i fredags och jag var naturligtvis där. Jag åkte tillsammans med några kompisar som jag lärde känna vid just Serjs spelning förra året. Konserten var naturligtvis fantastisk och fick femstjärniga recensioner i kvällstidningarna.

Så på lördagen är vi lite möra, men möts ändå upp och äter lunch och umgås en stund på deras hotell. Jag har bott hos min vän Helena medan jag varit i Göteborg, och ska handla lite grejer åt henne eftersom hon ska ha inflyttningsfest samma kväll. Så jag säger hejdå till mina kompisar och lämnar hotellet. I samma sekund som jag går ut genom hotellporten kommer Serj promenerande längs gatan utanför. Vi tajmar varandra i princip perfekt. Om jag hade klivit ut genom porten fem sekunder senare så hade jag missat honom. Men det är han. Jag skulle ha känt igen honom även om han promenerat förbi med ett lakan dräperat över sig.

Mitt hjärta hoppar över ett slag och jag börjar av ren automatik följa efter honom några steg innan jag försiktigt väser ur mig ”Excuse me!”. Jag har ju lyckats att halv tappa rösten dagen innan, så jag låter som en tonårspojke i målbrottet nästan. Men Serj hör mig och vänder sig om med ett stort brett Serj-leende. Ingen kan le som den mannen! Mungipan når från öra till öra. Han hälsar på mig och jag vet knappt vad jag ska säga så jag berättar snabbt att jag såg deras konsert kvällen före och att jag även såg hans spelning förra året. Jag visar honom bilden på oss tillsammans som jag har som skärmsläckare på min mobiltelefon. Han minns inte att vi träffats förut, vilket inte förvånar mig, med tanke på hur många autografer han förmodligen får skriva dagligen. Jag berättar att jag framkallat en förstoring av bilden för jag ville att han skulle signera den, men nu har jag idiotiskt nog den inte med mig eftersom jag trodde att de redan rest vidare. Serj kontrar med att bjuda med mig på lunch.

Först fattar jag inte riktigt vad han säger. Men jo, min store idol och hjälte frågar om jag vill följa med honom, hans livvakt och ytterligare en vän in på ett café och äta lunch med dem. Det här är ju sådant som inte händer verkligheten, bara på film! Jag tackar naturligtvis glatt ja, men dricker sedan bara en smoothie eftersom jag fortfarande är proppmätt efter lunchen. Jag får hjälpa Serj översätta menyn till engelska så han kan hitta de vegetariska smörgåsarna. Han börjar fråga mig var jag bor och vad jag gör och när jag berättar att jag pluggar Environmental Filmmaking i Washington, DC blir han jätteintresserad. Han vill höra mer och jag berättar om min utbildning och bland annat om Chris Palmer och hans kurs om etik inom filmskapande i naturen. Serj bara gapar när jag berättar om en scen i en gammal naturdokumentär där filmmakarna kastar lämlar över en klippkant.

Hans livvakt är från Nya Zeeland och Seth, som sitter bredvid mig, är från Kanada så det blir en hel del i-mitt-land-diskussioner. Eftersom jag vanligtvis bor i USA känner jag att jag kan vara med i snacket om amerikansk politik. Jag i princip intervjuar Serj medan han äter sin smörgås och ber om ursäkt för att jag ställer så många frågor. Han svarar att det bara är trevligt eftersom han och de andra inte har något kvar att prata om nu när de turnerar och umgås dygnet runt. Han är avslappnad och glad, han skojar och ger mig en high-five. Det känns som vi får jättebra kontakt direkt och kan ha en helt vanlig konversation, trots att jag är en totalröra av nervositet inombords. Dessutom får jag dåligt samvete för mina kompisar som sitter på sitt hotellrum bara några meter bort, och skulle säkert ha offrat en arm för att träffa Serj på det här sättet. Men jag frågade honom precis när vi klev in på cafét om jag kunde ringa dem, men han ville helst inte ha så mycket folk på en gång. Jag vill ju verkligen inte ”skrämma bort” honom och sätter mobilen på ljudlös och ignorerar den när den ringer. Nästa gång jag tittar på den ser skärmen helt konstig ut och plötsligt funkar inte min telefon. Det är som att det är skrivet i stjärnorna att jag ska sitta här nu med Serj och inte bli störd.

När Serj och hans entourage ätit upp frågar han mig om jag vill följa med dem på en promenad runt i stan. Jag borde egentligen gå och handla åt Helena men det har jag totalt släppt nu. Inget annat existerar än Serj och hans stora ljusbruna ögon och breda leende. Serj säger att jag kan hämta mina kompisar nu om de vill ha en bild med honom. Jag rusar upp och knackar på deras hotellrum, men de har hunnit åka ut till Metaltown igen. Det regnar ute, men det bekommer inte Serj utan han promenerar glatt omkring i ett regnigt Göteborg. Han och jag går tillsammans och småpratar om allt möjligt medan livvakten och Seth går bakom oss. Då och då kommer darrande fans framrusande och frågar med andan i halsen om de kan få en autograf. Serj ställer snällt upp och skriver autografer och poserar på bilder. Det känns helt bisarrt för mig att se detta ur en helt ny vinkel. Här går jag med honom som en del av hans crew, trots att jag bara är ett helt vanligt fan!

Det blir två helt fantastiska timmar i regnet tillsammans med Serj Tankian. Vi pratar om allt och inget och det känns faktiskt riktigt avslappnat och mysigt. Detta är en sådan upplevelse som vi fans bara drömmer om, att få spendera en liten stund med sin idol och prata om allt möjligt. Varje gång jag ser alla andra som kommer fram för en autograf blir jag påmind om hur lyckligt lottad jag är som få ha honom i princip för mig själv i två timmar. Jag skulle kunna prata i evigheter om allt vi sa och varenda min han gjorde.

När vi skiljs åt utanför hans hotell får jag en stor kram, en puss på kinden och så tar vi en till bild ihop. Jag älskar även min nya bild, för det syns att vi inte bara poserar utan att vi faktiskt känner varandra och trivs ihop. När jag kommer hem till Helena inser jag att jag hade den förstorade bilden med mig i väskan hela tiden, jag hade bara glömt bort det. Men i det läget kan jag inte bli ledsen över att jag missade att få den signerad, för jag har fått något som är så mycket mer värt.

Äntligen får jag tag på mina vänner som missade Serj så precis. De blir helt knäckta av att höra historien, men samma kväll lyckas de få syn på honom utanför hotellet. När de går fram och ber om autografer berättar de att de känner mig.
– Ah, Helenah! If you know Helenah, then you should be okay, säger Serj till dem med ett leende.