18 Feb

Interning at the Greenest and Cuddliest Office in DC

This has been my first week as an intern with the World Wildlife Fund at their headquarters in Washington, DC. When I found out that they were looking for video interns, I immediately decided to apply, even though my schedule is already insanely packed as it is. I just could not let this opportunity pass me by. This means that I am now juggling full-time grad school studies, an on-campus job, an internship, and finishing my thesis film all at the same time. However, this is my last semester at American University (sob!), and I decided to make use of it to the maximum.

So far, I have had a great first impression of the WWF as a workplace. The people seem very friendly and easy-going, the office (the entire building, actually) is very modern and welcoming, and I love the fact that my assignments include going through tons of footage of tigers! I will be creating videos for the Creative Services Department, and right now, we are working on WWF’s most recent campaign about threats to the tigers in Sumatra.

We are three Creative Services videomakers: that is me, my boss Chris, and Rachel, who started out at WWF at the same internship about a year ago. Rachel and I share an office, and so far, we get along really, really well. Be that as it may, the indisputably best part of working at the WWF is the fact that there are stuffed animals EVERYWHERE. Around every corner, in every cubicle, on every shelf, there are tons of ‘plushies’, as they call them, each one cuter than the other. Those of you who know me well know that this is basically like dying and going to heaven for me.

————————————————-

Detta har varit min första vecka som praktikant på amerikanska Världsnaturfonden (WWF) vid deras huvudkontor i Washington, DC. När jag såg att de letade videopraktikanter så bestämde jag mig genast att söka, trots att mitt schema redan är vansinnigt späckat som det är. Jag kunde bara inte låta detta tillfälle passera. Detta innebär nu att jag balanserar heltidsstudier, mitt jobb i TV-studion på campus, en praktikplats, och redigering av min thesisfilm på en och samma gång. Men det här är min sista terminen vid American University (snyft!), och jag har bestämt mig för att utnyttja varje möjlighet till max.

Hittills har jag fått ett mycket bra första intryck av WWF som arbetsplats. Människorna är mycket vänliga och lättsamma, kontoret (ja, hela byggnaden faktiskt) modernt och välkomnande, och jag älskar att mina första uppgifter som praktikant varit att gräva genom massor av tigermaterial! Jag kommer att skapa flera olika videor som en del av deras så kallade Creative Servicesavdelning, och just nu arbetar vi med deras senaste kampanj om tigrar på Sumatra.

Vi är tre videomakare på den här avdelningen. Det är jag, min chef Chris, och så Rachel, som började på WWF genom samma praktikplats för ungefär ett år sedan. Rachel och jag delar kontor, och hittills trivs vi jättebra ihop. Trots allt detta så är den otvivelaktigt främsta fördelen med att arbeta på WWF att det finns gosedjur ÖVERALLT. Runt varje hörn, i varje bås, på varje hylla ligger massor av “plushies”, som de kallar dem, var och en sötare och gosigare än den andra. Ni som känner mig väl vet att detta är i princip som att dö och komma till himlen för mig.

WWF’s super-mega-green headquarters in Washington, DC. (They have a garden on the roof!)

Beautiful reception where nervous intern candidates wait before their interview.

My name is on the door!

A friendly face welcoming visitors to the WWF Communications Office.

This is what almost every office looks like. Amazing, if you ask me!

Ready to make some tiger videos!

29 Sep

Stora karriärsteg framåt

Det går framåt med stormsteg på karriärfronten! Just nu planerar jag min tid in på varje minut för att få allt att gå ihop. Mitt professionella ego har fått en rejäl boost de senaste dagarna! Men vi sparar det till sist…

De senaste två veckorna har jag haft finbesök av min syster och hennes vän Helena. De har gått in hårt för turistandet och manövrerar numera Washingtons buss- och metrosystem bättre än jag. Eftersom jag har varit upptagen med skolan så har de på egen hand begett sig runt i stan och avverkat monument, museum och shopping på egen hand. Jag är mycket imponerad! I lördags hann jag följa med dem på en tur runt The Mall (då jag bland annat åt stekt bisonoxe till lunch) och i dag var de med på Chris Palmers lektion och lyssnade på hans livsråd.

Jag har nu varit student vid American University i lite drygt en månad och allt känns fortfarande jättebra. Det är otroligt mycket att göra, men allt är ju intressant och roligt så jag bara sveps med. Just nu har vi en filmuppgift på gång då vi ska filma på gammal hederlig 16 mm film. Det blir spännande för någon som är uppvuxen under videoåldern. Jag är van vid att kunna fota så mycket jag bara mäktar med och sedan välja ut det som råkar bli bra. Men med riktig film måste man tänka efter noga innan man väljer vad och hur man ska filma eftersom kameran bara kan filma i 30 sekunder innan motorn måste vevas igång igen. Dessutom är film dyrt och vi har inte råd att använda upp hela rullen på första tagningen. Sedan tillkommer ju även skräckupplevelsen att lämna in sin film på framkallning och hålla tummarna hårt, hårt för att allt verkligen ser så bra ut som jag tänkt mig.

Jag jobbar även med en dokumentäridé om geparder i Namibia. När jag och Sara besökte Namibia för fyra år sedan hade vi den stora förmånen att få se geparder riktigt nära inpå. De är verkligen fascinerande djur, snabba och smidiga men inte starka alls. I mina efterforskningar har jag lärt mig att de undviker konfrontationer till varje pris och kan till och med ge upp sitt byte till ett annat större djur för att slippa strida. Det finns bara cirka 7 500 geparder kvar i världen och den asiatiska upplagan har redan blivit utrotad. Jag har jobbat på en dokumentäridé om detta till Chris Palmers kurs och för att få lite mer information så gick jag i går kväll på en fundraiser i Washington som anordnades av Cheetah Conservation Fund.

Denna organisation har jobbat stenhårt i tjugo år för att rädda geparder och kvinnan som startade och leder organisationen, Dr Laurie Marker, är dessutom vän med Chris Palmer. Så väl på plats var det inte svårt att få prata med rätt personer, det räckte att nämna hans namn så var isen bruten. Det allra häftigaste inslaget under kvällen var när de tog ut Ray, en tvättäkta gepard som var på besök från Cincinnati Zoo. Han var jättefin och ståtlig och satt snällt och tittade på sin publik med Dr Marker berättade om gepardernas situation. När hon höll fram mikrofonen mot honom så spann han bara som en katt. I morgon ska jag gå och lyssna på Dr Marker som ska föreläsa om geparderna på Library of Congress och förhoppningsvis knyta lite mer viktiga kontakter.

Eftersom jag knappt har något att göra så tänkte jag att jag skulle skaffa ytterligare lite sysselsättning, hehe. Den primära orsaken att jag går den här utbildningen är ju för att jag vill jobba med video och dokumentärer, och att jag ville plugga just i Washington, DC helt enkelt för att här finns alla världens möjligheter bara runt hörnet. Här finns alla potentiella arbetsgivare och här finns alla chanser att lära känna ”rätt” folk. Redan på vår introduktionsdag sa professor John Douglass (vår programansvarige) att ingen av våra framtida arbetsgivare kommer bry sig om vilken examen vi har. Det är den portfolio av arbetsprover och rekommendationer som vi skaffar oss under utbildningstiden som väger tyngst ute i arbetslivet.

Efter examen 2012 ansöker jag förmodligen om ett OPT card, det står för Optional Practical Training. Det är ett tillägg på mitt studentvisum som innebär att jag får tillstånd att arbeta i USA under ett år inom mitt utbildningsområde. För att då lyckas få ett jobb gäller det att ha etablerat kontakter och ett imponerande CV. Därför har jag sökt praktik för att börja samla på mig allt detta. Och det har varit med framgång! I måndags hade jag två arbetsintervjuer och båda slutade med att jag blev erbjuden praktik. Denna termin ska jag alltså praktisera som videograf på National Park Service (NPS). För er där hemma låter det förmodligen inte särskilt bekant, men jag kan tala om att de flesta amerikaner som jag berättat detta för har blivit imponerade.

NPS sköter om alla nationalparker och monument i hela USA och inrättades genom en lag 1916. De är alltså en statlig institution. För att få börja jobba där måste jag genomgå en säkerhetskontroll då de gör en bakgrundskoll på mig och jag kommer dessutom att intervjuas av Department of Homeland Security (DHS). Det är DHS som granskar alla visumansökningar och liknande, men deras främsta uppgift är att skydda USA mot terroristattacker. Det är alltså mycket ovanligt att en utlänning får jobb eller praktik på en statlig institution, i normala fall kräver de att man är amerikansk medborgare. Faktum är att jag nog inte ska ropa hej riktigt än, för jag vet ju faktiskt inte än om jag blir godkänd. Det borde dock inte vara några problem med tanke på att jag har ett samvete vitt som snö!

Hur som helst, det är fantastiskt roligt att ha fått den här chansen och NPS kommer att väga tungt på meritlistan. Deras videoavdelning är ganska ny och tydligen har det gått så bra för dem att de konstant får nya monetära bidrag till sina produktioner. Just den regionala avdelningen i Washington, DC har det ju bra förspänt med tanke på att alla deras parker och fastigheter i det här området (The Mall och Vita Huset är ju bara två exempel) är väldigt intressanta för många fler än just de närboende. Det ska bli spännande att se vilket projekt jag får jobba med!

Jag kanske ska tillägga att jag inte kommer ha praktik på heltid. Förra gången jag praktiserade i DC jobbade jag ju fyra dagar i veckan, men den här gången blir det nog högst två. Jag får heller inget betalt för jobbet jag gör. Inte för att de är snåla utan helt enkelt för att jag inte är tillåten att ta emot betalning eftersom jag är här på studentvisum. Det spelar dock ingen roll för min del, eftersom arbetslivserfarenheten och arbetsproverna väger mycket tyngre för mig just nu.

Den andra praktiken kommer jag förmodligen att påbörja nästa termin. Det är gratisveckotidningen Washington Citypaper som vill att jag är med och startar upp videosektionen på deras nya hemsida. Det känns jättekul just eftersom jag får starta något plus att jag får mycket konstnärlig frihet. Samtidigt som de har många jobb som jag kan göra åt dem så vill de gärna att jag kommer på egna idéer också. Washington Citypaper har ett lokalt fokus på staden Washington och har en stor nöjesavdelning. Jag drömmer om att filma konserter och göra intervjuer med spännande artister. Det skulle passa mig perfekt! Jag och webbredaktören träffades och åt lunch tillsammans och vi kom mycket bra överens. De hade allra helst sett att jag började redan nu, men är villiga att vänta på mig. Det känns roligt att vara så eftertraktad!

Detta blev visst ett mastodontinlägg i vanlig Helenah-stil, men det fanns mycket att berätta. Jag lägger upp lite nya bilder, sedan måste jag lägga mig till rätta på soffan och sova några timmar. Jag har överlåtit mitt rum och min säng till mina gäster, det kändes inte okej att låta två gravida kvinnor sova på golvet eller på soffan!

Avslutningsvis vill jag bara tillägga att självaste Jon Stewart kommer och håller hov på The Mall 30 oktober! Jag har tjatat på David att vi måste åka till New York och se The Daily Show, men nu kommer min favorit-talkshowhost hit istället – underbart! Och han kommer med ett fredsbudskap. Jag kan utveckla detta mer i ett kommande inlägg i anslutning till det evenemanget. För er lite mer insatta är här en länk till Jon Stewarts kungörande av The Rally To Restore Sanity.